torsdag 4 december 2008

Fler onda tomtar

Liksom många wrestlare genom åren, har också Bill Goldberg, flerfaldig mästare, gjort sina försök i filmbranschen. Han spelade bland annat sig själv i den usla hyllningskomedin "Ready to Rumble". Hans kanske mest minnesvärda roll är nog ändå som tomtefar i skräckkomedin "Santa's Slay" från 2005. En film som till och med hade gjort Dwayne "The Rock" Johnson tveksam. I filmen är Santa (anagram på Satan, what else?) son till Hinnhåle och efter att ha förlorat ett vad mot en ängel blev han tvungen att dela ut julklappar i tusen år. Nu är den dealen över, och hämnden mot alla osnytna snorungar ska bli lika ljuv som blodig.

Den här filmen är hur dålig som helst, till och med när de ironiska glasögonen spänts på. Hela berättarstrukturen är som hämtad från "Fredag den 13:e", med ungdomar som blir jagade och en vuxenvärld som står handfallen vid sidan av - förutom en hjälpsam morfar, så klart. Gamla och unga, de vet minsann hur man ska samarbeta. Ändå kan jag inget annat än att rekommendera denna smällkaramell till alla jultrötta där ute. Varje försök till att demonisera jultomten är väl värd att stödja. Vänta fler filmtips inom kort.

Se trailern här!

tisdag 2 december 2008

Julens första rim


I kategorin julfilm kommer varje år
titlar som lockar till skratt och tår
Stjärnor som Arnold och Chevy Chase
har lockat miljonpublik i sina julklappsräjs
För i deras filmer är det alltid samma sak
dåliga fäder som jagar barnens favoritleksak

Och Jimmy Stewart, som tycker livet är bajs
men blir räddad av en ängel i snyftaren "It's a Wonderful Life"
För nu är julen kommen, och nu är julen här
och sentimentalitet ska råda, hur mycket det än tär
Därför bjuder jag på film, med självaste tomtefar
och våga inte tro, att han är särskilt snäll och rar

Silent Night, Deadly Night - 1984


Christmas Evil - 1980

tisdag 25 november 2008

Gammalt drama i ny skinnpaj


Under de senaste fyra åren har jag besökt teatern endast två gånger, och bägge gångerna såg jag "Hamlet". En gång på Stadsteatern, med Helena Bergström i huvudrollen, och en gång på Dramaten, för någon månad sedan. Är egentligen inget större fan av vare sig Shakespeare eller "Hamlet", det bara blev så helt enkelt. Första gången var bra, den andra var Dramaten och Börje Ahlstedt, med allt vad det innebär.

Hur som helst, vill bara konstatera detta, så att ni inte tror att min kommande analys av den utmärkta tv-serien "Sons of Anarchy" är snodd från någon ultraanalytisk och högtravande tv-blogg. Det är bara svårt för någon som sett "Hamlet" två gånger på teater, och en-två gånger på film, att missa att seriens grundstomme bygger på ett av världens mest kända dramer - trots att ingen ännu sagt "att vara eller icke vara...".

För den som inte kan sin "Hamlet" så kommer här en kort sammanfattning. Prins Hamlets farsa kungen blir mördad av farbrodern Claudius, som tar över både krona och drottning Gertrude. Pappans spöke hälsar dock på från dödsriket och berättar hur det egentligen ligger till. Hamlet blir förbannad, går runt och grämer sig och vill hämnas. I dramat finns också kammarherren Polonius, som kommer med goda råd, Horatio som är Hamlets bästa kompis, samt Polonius son Laertes och dotter Ofelia - som Hamlet är dökär i. Men saker och ting skiter sig och det hela slutar med att Hamlet i princip lyckas döda alla, inklusive sig själv, på grund av intriger och missförstånd. Och det är hela tiden mest synd om honom själv. Typ.

Huvudpersonen i "Sons of Anarchy" är Jax (Hamlet), spelad av en lysande Charlie Hunnam. Jax är ungefär 50 procent Heath Ledger och 50 procent Kurt Cobain, och 100 procent bikergangster. Snärtigt va? Hans pappa grundade motorcykelklubben Sons of Anarchy på 1960-talet, men efter att ha gått en tragisk död till mötes tog hans polare Clay (Claudius) över som general, samt äktade Jax moder Gemma (Gertrude). På sistone har Jax börjat gräva i det förflutna, sedan han hittat sin farsas gamla fotografier och en bok skriven till honom (spöket). Av de två avsnitt jag hittills sett så har ingen komplott om faderns död ännu uppdagats, men kalla mig gärna synsk, nog tusan har Clay ett finger med i spelet.

Serien kretsar kring den lilla hålan Charming i Kalifornien, där motorcykelgänget styr och ställer, och halva poliskåren står på lönelistan. De gör vapenaffärer med gängen i Los Angeles, mördar sina fiender och lever invecklade familjeliv. Jax före detta flickvän (kan vara Ofelia), tillika narkoman, ska snart föda deras son, vilket får Jax att utveckla ett samvete och ifrågasätta gängets hårda metoder. Gänget i sin tur består av en brokig skara busar, både gamla och unga. Opie (misstänker Horatio) är en gammal medlem som precis släppts från ett femårigt fängelsestraff, och står nu inför ett vägskäl - ska han fortsätta vara skurk eller bli hederlig. Piney (Polonius) är en slags fadersfigur som levererar goda visdomar och Bobby är en buse av den gamla skolan samt Elvis-imitatör på fritiden. Bara för att nämna några.

En annan misstänkt Ofelia-karaktär är Tara, en före detta bikerbrud som nu återvänt till Charming som nyutbildad doktor, och hamnar genast på mamma Gemmas hatlista. Vem Laertes är har jag fortfarande inte lyckats klura ut. Ett charmig inslag i "Sons of Anarchy" är också alla välkända b-kändisar som återkommande slår en med häpnad. Mitch Pileggi, känd som agent Skinner från "Arkiv X", spelar en swastika-tatuerad ledare för ett nazistgäng, Ron Pearlman, regissören Jean-Pierre Jeunets favvo-skådis, gör rollen som Clay och Katey Sagal, mest känd som Peggy Bundy i "Våra värsta år", imponerar allra mest som den iskalla och överbeskyddande Gemma.

2008 har verkligen varit ett bra tv-serie-år. "Mad Men", "True Blood", "Californication" och "Generation Kill" har förgyllt många höstmörka kvällar. Kan Kurt Sutter, som tidigare skapat snutserien "The Shield", slå samtliga serier på fingrarna med sitt "Sons of Anarchy"? Det är frågan.

Uppdatering
Jag ändrar åsikt. Misstänker snarare att Opie är "Hamlet"-karaktären Laertes, vilket i så fall kan betyda att doktor Tara är Horatio, den goda vännen. Så kan det gå när man tar sig tid att fundera på nåt.

fredag 14 november 2008

Falsk marknadsföring

Det är svårt att inte bli förvånad när man läser följande artikel i Svenska Dagbladet. Telia vill alltså höja priserna för dem som maximalt utnyttjar kapaciteten på sina mobila bredband, och konkurrenterna är också inne på samma linje. Det känns en aning snopet, måste jag ändå säga, när teleoperatörernas reklam säger i princip motsatsen.

3 körde ju en reklam med en hund som sprang jättesnabbt som för att illustrera hur snabb deras nedtankningshastighet var. De har också försökt övertyga oss konsumenter med en reklamfilm där två grabbar avnjöt en fotbollsmatch via trådlöst bredband. Är inte det att uppmuntra till nedladdning av videofiler?

I ärlighetens namn kan ju inte detta nedladdningsmönster komma som en överraskning. Folk är vana att ladda ner filmer, de flesta stora sajter blir allt mer tungladdade, och om man nu är så mån att visa potentiella kunder vilka möjligheter mobilt bredband bjuder på - då ska man väl inte heller straffa dem när de gör just så?

Kanske är inte Sverige redo för mobilt bredband ännu. Om priserna höjs kommer folk att tveka inför att signera nya avtal, om man nu inte luras ytterligare i marknadsföringen vill säga (som ex Tele2, som har mobilt bredband för 29 kr i månaden, förutsatt att du betalar 99 öre per MB).

Wrestlepaina


I går var verkligen en rörande, icke it-relaterad, dag, när jag gick och såg "The Wrestler" med den gamla actionbusen och ex-boxaren Mickey Rourke i huvudrollen. Har alltid gillat Mickey Rourke, han känns liksom oslipat genuin, trots att han oturligt nog blivit en sorts b-filmernas Bruce Willis. "Harley Davidson and the Marlboro Man" är ju en störtskön rulle, som både han och den redan då åldrande "Miami Vice"-hunken Don Johnson bar upp.

I min ungdom var jag väl också något av ett WWE-fan, och tyckte att både Hulk Hogan och Undertaker var jävligt coola. Rättelse: Hulken var cool tills han gjorde den ärkeusla actionserien "Thunder in Paradise", som var ett misslyckat och farsartat försök att nå en ny "A-team"-publik. Men med det sagt, jag gillade WWE - okej - även om pumpade män i tajts inte dekorerade mina tonårsväggar.

Därför kändes ju kombination Mickey Rourke och wrestling som ett hyfsat starkt kort, orosmolnen till trots. De senaste årens filmer på temat har ju inte varit något att hänga i julgranen. Hyllningsrullen "Ready to Rumble" med tönten David Arquette i huvudrollen sög från början till slut, och "Nacho libre" är inte direkt ett av Jack Blacks stoltaste ögonblick. En dokumentär i ämnet ska tydligen vara bra, men den har jag varken sett eller minns vad den heter.

Men i stället för att vara en komedi eller parodi, är "The Wrestler" en socialrealistisk skildring av en sport som gör mer ont än vad den ger sken av, om hur Mickey Rourkes karaktär, en sliten solariumbränd föredetting med blonderat hår och ryssfemmor i blodet, slåss för att hålla sig kvar. Allt är fejk - ändå sitter han där, med häftstift inslagna i huden och sprucken panna, och trycker i sig smärtstillande i den trasiga kroppen. Det är sorgligt att se, och våldet i filmen är hjärtskärande. Utanför arenan finns i stället ensamheten, och den enda vän han har är en strippa på en strippbar, som lyssnar till hans historier medan hon dansar. Hon spelas av en lysande Marisa Tomei, en annan "has been", som i sin tur kämpar för att fortsätta vara ung och vacker. Parallellerna mellan de bägge yrkena är svåra att missa - de är tuffa att åldras i.

Det är ganska otippat Darren Aronofsky, mannen bakom ultrastiliserade "The Fountain" och "Requiem for a dream", som ligger bakom filmen. Han gör precis tvärtemot det han brukar göra, och sätter en solid dokumentär ton genom hela produktionen. Mycket imponerade och närgånget, som tillsammans med skådisinsatserna gör de hårda bilderna svåra att skaka av sig. Hulk Hogan, trots min diss, sammanfattar kanske bäst varför alla ska se den här filmen: " You need to know the whole picture of this business."

måndag 10 november 2008

Klassiker i tv-serieformat


För några veckor sedan gjorde jag ett besök i en spelbutik nära hemmet. Var väl egentligen inte ute efter något speciellt, men kunde inte låta bli att gräva i rea-backen. Rea-backar består alltid av 90 procent dynga, oavsett om det gäller spel, film eller musik. Men som alla också vet så rymmer rea-backarna även skatter - klenoder som förbisetts av dem som varken har vett eller smak nog att förstå vad de missat. Och till slut måste dessa dyrgripar reas ut, och det är då som vi snål-nördar, de lägst stående i shopping-hierarkin, slår till. Vi som vet vad som är bra, och har tålamod och snålhet nog att vänta.

Vad som blev mitt för bara några ynka 67 riksdaler var "Sam & Max: Season 1" (samt 2 spel till för samma pris. Tre för 200, yo!). Spelet är en uppföljare till det gamla klassiska peka-och-klicka-äventyret "Sam & Max: Hit the Road", men med en distinkt och briljant skillnad: istället för att släppa ett spel, har utvecklarna valt att släppa spelet i episoder. De har redan hunnit göra två säsonger, och varje episod kostar typ 9 dollar från deras hemsida. Spel har alltid haft en tendens att imitera film, utom denna gång. Konceptet är nu tv-serieformatet. Jag tror på allvar att det här är framtiden, även om jag lät bli att ladda ner utan köpte säsongs-dvd:n med brutalt nedsatt pris.

Självfallet är det inte bara konceptet som gör mig lyrisk, utan också själva innehållet. Sam & Max är en fyndig parodi på det västerländska kändiskåta samhället, förklädd till en deckarhistoria, och tvekar inte att driva med reality-tv, eftermiddagsdemagoger (tänk Malou), självhjälp-gurus och avdankade barnstjärnors ångestfyllda desperation när kändiskapet vacklar. Dialogerna varvar mellan vitsiga oneliners och träffsäkra samhällstolkningar, och har en skön inramning av jazzig saxofon-musik. Spelet är väldigt enkelt, varje episod tar i snitt 2-4 timmar att klara, och kräver inte mer än en gnutta förnuft och vetskap om hur en datormus fungerar.

Hittills har jag bara hunnit avverka två episoder, av sammanlagt sex, på den första säsongen. Det är bra grejer, och jag önskar att ni också provade. Alla som gillar Simpsons, South Park eller Duckman (som också är värd en titt för alla som missat. Jason Alexander aka George från Seinfeld, gör sin livs roll som röst åt en perverterad och alkoholiserad anka) kommer inte att bli besvikna. Gå och leta i rea-backarna!

EXTRA!
Uppenbarligen går Episode 4 i Season 1 att ladda ner gratis från utvecklarnas hemsida. Bara att klicka här. Nu finns inga ursäkter längre.

onsdag 17 september 2008

Picaboo, I See You

Jag tror att det var i Ryszard Kapuscinskis bok "Imperiet" som jag läste en utmärkt beskrivning av hur den östtyska säkerhetspolisen opererade, som var få till antal, men likväl effektiva på grund av folks vilja att ange varandra. Nu har jag dessvärre boken utlånad, och kan därför inte verifiera påståendet med ett saftigt citat. Hur som helst, det ringde i alla fall en liten varningsklocka när jag beta-testade den nya tjänsten Lociloci, skapat av svensk-amerikanska XYZ Corporation.

Här går det, med hjälp av mobilens kontakt med lokala radiomaster, att få veta var en vän håller hus. Det enda man behöver göra är att knappa in en persons mobilnummer, så får man se en liten människo-ikon placerad ovanpå en Google Maps-karta. Liknande teknologi används också av polisen, för att avgöra om en brottsmisstänkt verkligen har ett alibi eller inte.

Lociloci verkar trots allt ändå värna om integriteten. För att se någons position måste först personen i fråga gå med på att bli övervakad. Är man medlem går det också att "gömma sig", vilket gör det omöjligt för ens vänner att se vart mobiltelefonen befinner sig.

Men ändå, jag kan inte låta bli att tänka, om Sveriges trygga demokrati skulle skakas om, vad hindrar människor från att övervaka varandra? Övervaka och ange, göra livet lätt för säkerhetspolisen, precis som i det gamla Sovjet. Teknik kan emellanåt var fantastisk, och emellanåt skrämmande.

För övrigt har jag provat den eminenta Nintendo64-emulatorn Project64 till min Windows-partion. Nu kan min flickvän och jag spela "Waverace" eller "Excitebike 64" mot varandra, på laptopen, med varsin speldosa. Det är svårt att inte bli förälskad i min Macbook Pro. Den är så vacker, så underbar...

onsdag 10 september 2008

Spelnörden har vaknat till liv igen





Folk gillar tv-spel. Det är ett sånt där allmänt accepterat tidsfördriv, precis som film, böcker, serietidningar och musik. Jag minns att det inte var länge sedan som tv-spel, med all rätta, ansågs vara ett "guilty pleasure", av och för nördiga unga (och gamla) herrar, samt en handfull damer. Det är fortfarande lite fult, även om mittfåran gått in och spätt ut nördkoncentratet till en lagom greppvänlig familje- och förfestunderhållning. Här ser vi Nintendo Wii, Guitar Hero och The Sims som några självklara exempel.

Vad man måste minnas är att det finns ett flertal olika sorters spelnördar. Den mest förekommande är så klart "World of Warcraft"-nörden, som faktiskt sträcker sig över hela spektrumet av personligheter, alltifrån mysbyxtönten med hästsvans till fotbollskillen och tjejen som går klädd i svart. Sedan finns "Counterstrike"-nörden, varav merparten är fotbollskillar med spretig frisyr, åtsittande skogshuggarskjorta och tribaltatueringar.

Men om vi återgår till mysbyxtönten med hästsvans, som definitivt är ett sorts isolerat flockdjur, med internet som kommunikationsmedel, så gillar de främst smalare och mer komplicerade onlinerollspel som "Everquest", snabba PC-shooters i stil med "Unreal Tournament" och retrorollspel som "Diablo II". Om det inte är medeltid så är det smutsig framtid (bägge med stereotyper av män och kvinnor), eller, och detta är regel, spel som bygger på japansk tecknad film. I deras dvd-samling står nämligen tre kategorier film staplade; Anime, Splatter och Sagan om Ringen. Kan tilläggas att de även uppskattar fantasymetal, förslagsvis Blind Guardian eller dylikt.

Till sist så finns arkadnörden, som är en sorts evolverad tv-spelsnörd. På den gamla goda Super Nintendo och Megadrive-tiden, eller NES och Mastersystem för den delen, så fanns de coolaste spelen på arkadhallarna. Vi snackar "Street Fighter II" och "Final Fight", som båda släpptes till Super Nintendo, eller "Golden Axe" och "Afterburner" till Megadrive. För den med guldbyxor fanns konsolernas Cadillac, Neo-geo, med ett bibliotek av topptitlar som "King of Fighters", "Samurai Showdown", "Fatal Fury", "1942" och "Sonic Wings".

Arkadnörden ser ut som vem som helst, eller ja, åtminstone näst intill. En viss försmak för poppiga t-shirts med pixeltryck är oundvikligt, likaså för specialimporterade digitalklockor i plast. Arkadnörden är närbesläktad med DJ:en, som sitter där i en etta på Södermalm med tio kvadratmeter old school-hip hop på vinyl, eller cineasten som snart fyllt sin femte bokhyllan Billy med obskyra dvd-titlar. Arkadnörden kan vara en medelålders herre som bygger egna "Pacman"-kabinetter i sitt garage, en 28-åring som snedställer sin gamla fyrkantiga tv-apparat för att pumpa schmups (rymdskepp mot massor av kulor) genom ett importerat arkadkort (som en kassett, men för arkadmaskiner) och en hemmabyggd arkadsticka med laserläsare, eller som jag, som spelar nyrealeser på konsol eller emulerar dem med hjälp av datorprogrammet Mame.

Vi gillar i regel två sorters spel, fighting och schump. De är snabba, intensiva, svåra, och en omgång tar i regel fem till femton minuter. En form av meditation, man släpper allt, ingenting är viktigare än att toppa high score-listan. Och viktigast av allt, de är pixlade. Kärleken till pixlar är stor, en slags legofierad konstform som ur enkelhet och begränsningar skapat ett helt eget uttryck. Det är vackert, och väcker barndomsnostalgi, en känsla av entusiasm som på den tiden överskuggade både cynism och trötthet.

Nu var det länge sedan jag tog mig an fläskigt arkadspel, men efter två års uppehåll, beslutade jag mig för att återigen installera Mame på min laptop. Konsoler saknar jag, om man bortser från ett gammalt Super Nintendo, så något GTA IV blev det inte. Genast nosade jag reda på några hardcore-klassiker som jag saknat, det vill säga "King of Fighters 2002", "Street Fighter III: 3rd Strike", "Esp Ra.De" och "DoDonPachi". Samtliga är relativt nya titlar, varav de två sista är skapade av schmup-mästarna Cave. Cave har släppt nyare titlar också, senast detta år, men dessa kräver ett chippat Playstation2 för att spela. Och jag känner inte för att spendera tid och pengar på ett intresse jag egentligen inte har tid för. En hamburgare duger utmärkt om man är hungrig, hummer och champagne kan avvaras åt finsmakarna som väljer att bortse från livets övriga njutningar. Jag är helt enkelt för bred för att vara tillräckligt smal.

Det var givetvis skitkul. Tänkte kanske börja droppa lite coola arkadspel-tips titt som tätt, om någon skulle känna sig manad att prova Mame. Det är gratis, kanske inte hundra procent lagligt, men jävligt roligt och extremt hardcore. När folk säger att dom gillar datorspel så måste ju en ribba sättas, och för att göra så, så måste man veta var den är. Och nej, det är inte "Super Mario Bros." till NES.

måndag 7 juli 2008

Så var profetian uppfylld




Bara för att återknyta till mitt tidigare inlägg gällande dansbandsmusikens starka återtåg:

"Det är bara en tidsfråga innan någon hipster knåpar ihop den första klubbremixen (gärna en refräng inbakad i en Jay-Z-låt, eller dylikt)."

Nu var det väl inte Jay-Z och Lasse Stefanz, utan 50 cent och Vikingarna, men principen är ju densamma. Tack Tore för tipset!

fredag 4 juli 2008

Dagens roliga grej

26092_1.jpg Stasi 2.0 picture by stp1910

Saxat ur fakturan från radiotjänst:

"Under mina sidor på www.radiotjanst.se kan du enkelt se dina fakturor, ändra förfallodag, registrera familjemedlemmar och mycket mer."

Yes, det är precis vad jag ska göra. Det är på tiden att min brorsa börjar betala sin tv-licens.

Jag har ingen aning om vem Schäuble är, men jag gissar en tysk variant av Thomas Bodström/Fredrik Reinfeldt. Han fick mig bara att tänka på Radiotjänst, som jag för övrigt misstänker starkt (nåja) har kopplingar till FRA-lagen. "Registrera familjemedlemmar", ha, vad blir här näst? Spionera på grannar, anmäla kollegor, förbjud packet som inte betalat licens från att handla i butiken?

Vad jag däremot vet är att Microsoft har köpt den semantiska sökmotorn Powerset för över 100 miljoner dollar. Den ska tydligen förstå hela meningar i fraser. Sökmotorkriget verkar då ha kommit in på den fjärde, kanske den femte, andningen. Jag tror helt enkelt att Steve Ballmer är jävligt sur på Google. De norpade Yahoo och klev honom på tårna. Sånt går ju liksom inte att förlåta. Precis som det inte går att förlåta vår riksdag som röstade fram FRA. Amen!

fredag 27 juni 2008

Priser för Iphone i Sverige



















Här är Telias prislista.

torsdag 26 juni 2008

Den svenska tidsandan

Tänkte göra en Hemingway, eller förresten, snarare en Lundell, och försöka definiera en särskild tidsanda som råder i Stockholm/Sverige i dag. Inget konstigt med det, det görs hela tiden, och varje definition behöver inte vara mer sann eller falsk än den andra. Min består av två semi-paradoxer, nynarcissismen och nyfolkligheten, vars båda existenser är lika mycket beroende av varandra som de är varandras motsatser, och bägge är, på sätt och vis, resultatet av den sociala webbens utveckling.

  • Nynarcissismen: Funderade först på att använda "post" istället för "ny", men det finns egentligen inget "post" med den stockholmska narcissismen. Den är här, starkare och odrägligare än någonsin (post 80-talets yuppieera). Skillnaden ligger i att den flyttat ut på nätet. Bloggandet var första steget, MySpace och Facebook det andra, mikrobloggar som Twitter det tredje. Men det är faktiskt statusfältet i Facebook, något undertecknad själv använder, som ändå fått mig att reflektera.

    "Johan ska laga pizza till middag."

    Inget konstigt med texten ovanför, om det nu inte vore för att Johan själv skrivit den . Det har blivit okej för var gemene man och kvinna att referera till sig själva i tredje person, ett privilegium tidigare tillägnat kejsare, kungar och mentalsjuka. Teknologin har med andra ord gjort självupptagenheten folklig. Jag behöver nog inte ge exempel på navelskådande bloggar och annat otyg, det har redan diskuterats i oändlighet. Vill bara uppmärksamma denna brytpunkt, tiden före och efter Facebook, som tiden före och efter att man började tala om sig själv i tredje person - utan att någon reagerade. Vilket lustigt nog för in mig på nästa spår.
  • Nyfolkligheten: När man trodde att stockholmaren inte kunde vara mer upptagen med sitt Norénska känsloliv (vilket är kul, ett av förra årets mest populära fraser måste ha varit; "mitt liv är som en Norénpjäs"), har svennigheten gått och blivit det nya svarta. Vi snackar om en kultur som varit död sedan Leif "Loket" Olsson hoppade av Bingolotto, något som alltid "gått hem i stugorna" men aldrig i storstan. Det är inte längre fult att gilla Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Till höst blir det storsatsningar på tv-program på temat dansband, och förra året sålde Lasse Stefanz flest skivor i Sverige, mer än någon annan artist. I dag är de, om möjligt, ännu mer aktuella. Det är bara en tidsfråga innan någon hipster knåpar ihop den första klubbremixen (gärna en refräng inbakad i en Jay-Z-låt, eller dylikt).

Kan det vara så enkelt? När internet givit folket fritt spelrum att löpa amok med personlig marknadsföring, har ett stort tomrum vuxit fram, som i sin tur måste fyllas med gemenskap, trallvänlig familjeunderhållning och artister som alla kan känna igen. Det är som om den svenska "lagomheten", denna perfekt avvägda balans, har ersatts av två extremer utan någonting mitt i mellan. Åt vilket håll kommer framtiden att bära av? Det är frågan.

måndag 23 juni 2008

Hologramtelefoner år 2010

iphone_safari.jpg Apple iPhone 3G picture by myapplesite

Vad dum jag känner mig. Här har jag gått omkring och drömt om att äga en Iphone 3G (bilden ovan), den i särklass läckraste mobilen i mannaminne. Sedan läser man en artikel om vad framtiden, eller snarare, den indiska teknikjätten Infosys, har att erbjuda. Nämligen detta:

princess_leia

Okej, kanske inte riktigt så bra, men Infosys påstår att vid 2010 ska de ha släppt den första mobiltelefonen med hologramprojektor på den kommersiella marknaden. Genom avancerad laserteknik (och en saftig processor) ska en rörlig bild i tre dimensioner kunna projiceras från telefonens skärm. It's about damn time, säger jag.

lördag 21 juni 2008

Teknikspäckat framtidshem



Det må handla om teknik framtagen av HP och Microsoft, men jag ska erkänna, trots avsaknad av stil (herregud, kolla inredningen!) blir man ändå imponerad av apparaterna i Disney's nya Innoventions Dream Home. Här ovan ser vi en magisk spegel som i realtid kläder betraktaren. Mer om framtidshemmet (för de rika) går att läsa här.

Underligt att inga futuristiska Apple-produkter fanns installerade. Steve Jobs är ju ändå den största enskilda aktieägaren i Disney.

måndag 16 juni 2008

Textflow – textredigering 2.0?

textflow.jpg Textflow picture by jonaslundmark

Ja, jag vet att uttrycket "2.0" är ett simpelt trick för att poängtera något nytt, fräscht eller revolutionerande. I senaste Wired skämtade till och med tidningen om hur ofta de nyttjat just detta begrepp i sina puffar. Men men, som japanerna brukar säga, amatörer lånar, proffs stjäl.

Blev i alla fall tipsad av Christian, en synnerligen anonym läsare, att kolla upp den webbaserade ordbehandlaren Textflow (efter min tidigare diss mot DN:s ekonomibilaga). Nu har jag i alla fall anmält mig som beta-testare och väntar otåligt på svar. Här kommer lite info om produkten:

Uppenbarligen, av vad jag förstått, är Textflow en gratis ordbehandlare som gör det enklare för flera personer att kunna gå in och redigera ett och samma dokument. Låt oss säga att du skriver en artikel och därefter vill både redaktör och korrekturläsare gå igenom texten. Inget nytt med det. Skillnaden ligger i att du sedan kan välja vilka av ändringarna (redaktörens eller korrekturläsarens, grön eller gul) som du ska applicera i texten.

En kort analys. Jag fattar den praktiska poängen. Detta kan säkert komma till nytta i den akademiska världen, eller vad det nu kan vara. Men för att det ska fungera redaktionellt, vilket jag gissar att det Umeå-baserade Pado Metaware eftersträvar (de infliker att programmet är kompatibelt med InDesign och QuarkXPress), så vore det mer behändigt om förändringarna skedde i realtid inför allas ögon. Ska vara mer tydlig:
  • Redaktion: Först läser en korrekturläsare texten. Sedan godkänner den ansvariga utgivaren. Alltså dubbelläsning, en dubbel försäkran att texten håller god kvalitet.
  • Textflow: Skribenten ska välja mellan korrekturläsarens och den ansvariga utgivarens input, vilket innebär att den ansvarige utgivaren inte kan korrigera eventuella missar från korrekturläsaren samt att båda rättar samma stavfel = tidsödande. Upplägget behöver ju inte heller vara som jag beskrivit, skribentens arbete är ju oftast slut när texten är inlämnad. Men ytterst få magasin har råd med fler än en redigerare, än mer sällan att de jobbar med samma texter.
Jag kan dock ha fel. Kanske är det ordbehandling i realtid som Pado Metaware har tänkt sig? Att folk är synkade och kan se vad andra gör medan de gör det, så att säga. Är så fallet ber jag om ursäkt, lyfter på hatten och hoppas att beta-inloggningen landar i mejlboxen snarast möjligt. Hörde ni det, snarast möjligt!

söndag 15 juni 2008

Dålig analys i DN Ekonomi

Som ni kanske har märkt att det varit si och så med aktiviteten här på bloggen, lite jobbigt att behöva ursäkta sig varje gång, men hey, vill inte att ni ska bli upprörda. Har varit på resande fot hela helgen och gjort Köpenhamn. Kombination alkohol och valerinatabletter blev återigen min räddning och jag börjar tro att min flygrädsla är botad.

Hur som helst, såg en artikel i söndagens DN Ekonomi som kom att irritera mig, i synnerhet versionen som fanns i papperstidningen. Jag vet att redigerare inte alltid har stenkoll, i synnerhet under sommarjobbstider, men att sätta rubriken "Bäva, Bill" tillsammans med en bild på Bill Gates, känns lite opåläst. I synnerhet när karln kliver av tronen denna månad, och att den som ska bäva är Steve Ballmer, som varit vd för Microsoft sedan januari 2000 (som för övrigt har andra problem att tänka på). Artikeln består i princip av två recensioner av utmanare till Microsoft Office. Den ena är Open Office och den andra är Google Docs (Google Dokument i DN:s text), och bägge känns skrämmande oanalytiska. Summan av kardemumman blev följande: Open Office är inte så bra, för att det påminner för mycket om MS Office. Google Docs är bättre för att det är webbaserat och har inte så många funktioner (konstigt resonerade, det är ju ingen helgjuten Apple-produkt heller). Sedan kommer en massa utfyllnadsbabbel om hur praktiskt webbaserad mjukvara är om man är "på internetkafé i Venezuela eller i sommarstugan via mobilt bredband".

Skönast är citatet om uppkoppling saknas: "Men det kanske bara är nyttigt. Lär dig koppla av bland älgarna i stället för att jobba." Sedan glömde de att ta med Suns StarOffice, som också är en klar utmanare. Fråga är dock om Bill, ursäkta, Steve, ska bäva mot gratiskonkurrensen? MS Office är mer eller mindre industristandard, inte ens Apple lyckades klara utmaningen på sitt eget operativsystem. Cloud computing i all ära, men på just den här punkten är Googles hot mot Microsoft ytterst begränsat, än mindre ett open source-projekt som Open Office.

Vad vill jag då säga med allt det här? Jo, att den svenska teknikjournalistiken i bästa fall är undermålig, den analytiska udden saknas och att när en text, som denna, platsar i Sveriges största morgontidning, då är det direkt sorgligt. Och då medverkar ändå representanter från "PC för alla" och "Datormagazin". Den enda som i dag, på allvar, håller stilen är Adam Erlandsson på SvD, även om analyserna på hans blogg mest består av dygnsföresenade dammsugningar av amerikanska businesstidningar. Frågan är när svensk teknik- och it-journalistik ska nå samma nivå som min absoluta favorittidning Wired?

måndag 9 juni 2008

På tal om framtid

Sitter på tåget mellan Sundsvall och Stockholm och, hör och häpna, kollar min Facebook, följer Wireds liveblogg om Steve Jobs Keynote (jepp, det handlar om Iphone 2.0) och chattar på MSN, samtidigt som jag lyssnar till sköna toner på Itunes.

Rent tekniskt skulle jag också kunna videochatta via iChat, om jag så önskade, men det gör jag inte. Däremot skriver jag ett blogg-inlägg om alltihopa. Om inte ärendet till Sundsvall skulle vara så bedrövligt som det faktiskt är (en privatsak) så skulle jag ha varit jävligt exalterad över möjligheterna med mobilt internet. Trots att Huawei suger.

Seriöst inlägg väntar inom kort!

söndag 8 juni 2008

Reklamfinansierad musik framtiden?

Det började med vaxplattor, gick vidare till LP-skivor för att sedan digitaliseras och tryckas upp i CD-format. Att den moderna distributionen av musik inte längre är fysisk råder ingen större tvekan om. Frågan är bara hur aktörerna i musikbranschen ska förhålla sig till rådande läge. Apple har ju förvisso positionerat sig duktigt som digital distributör, men nu börjar andra, billigare (gratis), konkurrenter att synas.

  • Pandora: Gratis webbradio som rekommenderar musik utifrån valda favoritartister. Fungerar tyvärr inte längre, av upphovsrättsliga skäl, utanför USA.
  • Spotify: Gratis Itunes-liknade mediaspelare med en klar skillnad - all musik är gratis. Reklamfinansieras. Tanken är att utifrån användarens musikprofil kunna pricka in relevanta kundgrupper. Befinner sig i detta nu i stängd beta.
  • Deezer: Sajt som låter användaren lägga upp sina mp3-filer, dela musik sinsemellan och skapa webbaserade musiklistor. Tipsar dessutom om artister och är enbart beroende av webbläsare. Gratis och reklamfinansierad.
Jag misstänker starkt att detta är den nya formen av laglig musikdistribution. I framtiden köper man inte längre sin musik, det tillhör det gamla synsättet, utan får den strömmad via olika distributörer. Om jag inte är helt ute och cyklar, vilket jag troligtvis inte är, kommer dessa typer av tjänster att så småningom flyttas över till de bärbara formaten. Min icke kvalificerade gissning: två månader efter att Googles Android lanserats. Kom ihåg vart ni läste det först.

onsdag 4 juni 2008

Prylälskare – någon som har sex med prylar?

soryamasexrobot.png sexy soryama robot picture by neildarkland

Teknikjournalisten Bill Thompson diskuterar vilka tjänster framtidens robotar har att erbjuda människan på BBC News hemsida. Frågan är inte om robotar kommer att bli sexleksaker åt människan, det existerar redan, utan om de också kan inleda kärleksrelationer om sisådär 20-50 år, eller om deras intelligens inte duger längre än till att smickra och insinuera romantiska situationer. Tankeväckande diskussion om artificiell intelligens, men utan att bli för fördomsfull, kanske en aning skrämmande också. Bedöm själva.

lördag 31 maj 2008

Kooperativt bloggande

Håller på och provkör en beta på Radar Networks Twine, it-entreprenören och visionären Nova Spivacks senaste projekt (läs mer här), och kan bara konstatera – det här är häftiga grejer. Jag skulle faktiskt våga påstå att detta är nästa generations bloggande, eller snarare, ett utmärkt sätt att skapa en kontext av flera bloggar.

Ni får ha överseende om jag inte lyckas sammanfatta Twine perfekt, har bara hunnit provat betan någon timme, men ungefär så här funkar det:
  1. Man startar en ny Twine-grupp och bestämmer vad den ska handla om, exempelvis italiensk film.
  2. Längst uppe i hörnet på webbläsaren installerar man en liten knapp som heter "Twine this".
  3. När man sedan besöker en blogg om italiensk film, ser ett italiensk youtube-klipp eller läser en nyhet på DN:s webb om någon italiensk regissör, trycker man på knappen.
  4. Nu kan man lägga in den sidan på Twine-gruppen som har med italiensk film att göra
Fördelen är att hur många som helst kan sammarbeta och fylla gruppen med innehåll. Det gör att informationsutbytet blir extremt snabbt, smidigt och relevant. Just nu är innehållet på Twine mycket begränsat, det handlar mest om programmering och IT, men när betan öppnas upp och andra sorters användare strömmar in, kan detta mycket väl bli ett enormt kliv in i nästa stora internetrevolution – den semantiska webben.

onsdag 21 maj 2008

Facebook byter utseende – snart!

På New York Times eminenta teknikblogg Bits går det att läsa om att Facebook ska göra en omfattande makeover. Beskåda bilden här ovan, det är så det kommer att se ut inom kort.

Illa Spotify. Och här får ni en god idé!

I dag uppdaterade musiktjänsten Spotify, som jag tidigare skrivit om, sin mjukvara och vips gick inte kontot att använda från fler än en dator längre. Det var synd, kanske tog det upp för mycket kapacitet än vad de klarade i nuläget, för nu har jag inte längre åtkomst till ett noggrant ihopsamlat musikbibliotek.

Men ännu sorgligare är att jag inte längre kan tjuvkika i kompisarnas musikmappar och se vilka låtar de valt att spara på. Det var nästan halva nöjet och kändes riktigt fräscht i dessa sociala webb-tider. En utmärkt idé som Spotify borde ta tillvara på, det vill säga, att skapa ett community där man får fri acccess till att rota igenom vännernas musiksamlingar. Det är vad som verkligen skulle kunna göra Spotify till nästa stora musikhändelse (se Napster och iTunes).

PS. Spotify, om ni läser det här, skicka ett betakonto omedelbums så är ni förlåtna. =)
semanticlife1@gmail.com

måndag 19 maj 2008

Ballmer äggad



Ännu ett kort inlägg, men vad tusan, det får det vara värt. Den här videon med Microsofts vd Steve Ballmer, på besök i Budapest, är precis vad som piggar upp en måndagseftermiddag.

söndag 18 maj 2008

Underbart nördigt



Ursäkta att jag varit borta ett tag. Upptaget med annat. Ska formulera ett längre och bättre inlägg inom någon dag.

söndag 4 maj 2008

Internet botar nervositet - typ



Okej, ska ta flyget till Istanbul i dag och blir borta en vecka. Är jäkligt nervös inför flygningen, en paranoia jag försöker övervinna med hjälp av nätet. Har varit inne på vädersajten AccuWeather och noggrant kontrollerat temperatur, vindhastigheter och stormvarningar. Mycket tyder på att det kommer vara ett milt regnväder när vi kommer fram, vilket är väl okej, antar jag. Bara så länge de kraftiga vindbyarna håller sig borta.

Har också förfriskat mina kunskaper om flygplanstypen Boeing 737 800 som ingår i flottan hos det flygbolag jag ska resa med. Den ingår i modellserien "Next generation" som började tillverkas 1997, och hittills har inget plan som ingår i den serien kraschat. Och då lyfter ändå en Boeing 737 var sjunde sekund någonstans i världen. Statistisken är på min sida.

Min rädsla är självklart obefogad, precis som de flesta paranoior. Men för att vara på den riktigt säkra sidan inhandlade jag receptfria sömntabletter preparerade med valerina. Det borde få mig att, lika lugn som en flinande buddha, möta alla tänkbara oförutsedda händelser.

Be nu en stilla bön för mig i kväll. Vi hörs om en vecka!

torsdag 1 maj 2008

Framtiden är här

cable.jpg

I slutet av filmen The Cable Guy från 1996 säger Jim Carreys något udda (och mycket populärkulturellt bevandrade) karaktär Chip några extremt visionära ord:

"The future is now! Soon every American home will integrate their
television, phone and computer. You'll be able to visit the Louvre on
one channel, or watch female wrestling on another. You can do your
shopping at home, or play Mortal Kombat with a friend from Vietnam.
There's no end to the possibilities!"

Jag kom att tänka på denna uppfyllda profetia i går kväll. Eller ja, åtminstone fragment av den (det är svårt att citera utan medveten inövning). Var förskyld, barnvakt och trivdes ganska bra med att avtacka mig från valborgskvällens syndiga nattliv. I stället lades fokus på matlagning, lättsam filmunderhållning och datorspel – tre starka kort vid barnpassande. Kopplade in en Xbox 360-kontroller i min Macbook Pro, gick över till Windowsläge och slog på Colin McRae DiRT. Lillebrorsan och jag satt först någon timme i enspelarläget och rev upp rallyspår på skogstäta landsortsvägar. När vi hade tröttnat provade jag en grej för första gången, att utmana andra rallyförare via mitt trådlösa (gudlösa) Huawei 3G-modem. Det gick lysande!

Och det var då det slog mig. Jag kan, bokstavligen, ta min laptop till ett lantcafé, koppla in modem och handkontroll, och sedan utmana en vän i Vietnam på en rallytävling. Om inte detta är framtiden, så vet jag inte vad den är. Samtidigt började min biologiska minnesbank leta referenser för att understödja min häpenhet, och det var då som detta citat drabbade mig, tio-elva år efter att jag sett filmen. Jag minns att jag var måttligt imponerad av skådespelarinsatserna (Matthew Broderick, urk), men att Jim Carreys bevingade ord fick mig att fantisera om en näraliggande, teknologiskt utvecklad värld.

Så slutsatsen är följande. Sluta gnäll på att vi fortfarande inte är tillräckligt framtid för 2000-talet. Okej, vi har varken bilar eller skateboards som kan flyga, men de är säkert på väg. Kan man ha en iPhone (tv, telefon och dator i ett) i byxfickan och sitta på uteservering och utmana folk från andra sidan världen i dataspel, då har man kommit bra jävla långt.

söndag 27 april 2008

Tänkande maskiner





Youtube-klippet här ovanför är trailern till uppföljaren av en 80-talets mest klassiska hackerfilmer, WarGames. Filmen är en blandning av en teknologisk dystopi (i takt med att datorerna blir intelligentare, kan de vända sig emot sina herrar) och Kalla kriget-feber. Och nu kommer som sagt uppföljaren WarGames: The Dead Code, som går direkt på DVD i staterna. Med största sannolikhet gäller samma premisser i Sverige.

Men vad som är intressant med dessa filmer, tillsammans med The Matrix, Bladerunner, Terminator, Ghost in the Shell, 2001, ja, och några till, är att teknologin till slut når en fas i vilken ett tillstånd av intelligens uppstår. Vi är många som är djupt fascinerade över just detta tillstånd, och vilket filosofiskt förhållningssätt gentemot detta man ska hålla. Om en maskin kan tänka, resonera och "känna" på samma sätt som oss, är den då mänsklig, har den vad som kan kallas själ?

I en lysande artikel i tidningen Wired berättas om de två rivalerna Chris McKinstry och Pushpinder Singh som båda var fast beslutna att utveckla artificiell intelligens. Bägge två var långt före sin tid, ogillade varandra och 2006 tog båda, med en månads mellanrum, sina liv. Men deras teorier är fantastiskt inspirerande och, vad jag misstänker, håller på att implementeras i nästa generations internet, den så kallade "semantiska webben".

Teorin är i enkla drag följande; vad är egentligen intelligens? McKinstry och Singh trodde båda att intelligens är som en central med massor av agenter. Varje agent har en enkel uppgift att sköta, till exempel öppna en dörr, böja ett finger eller söka en relevant webbsida. När de gjort vad de ska rapporterar de tillbaka till centralen. Med andra ord, ju fler agenter som jobbar för centralen, desto intelligentare blir centralen, till den dag då kvoten nåtts och ett "medvetande" skapats. Vad de försökte göra vara att skapa databaser (hjärnan) som fylldes med påståenden (agenter), tills databasen nått den grad av intelligens så att den kunde ställa upp på Turings test.

Vägen dit är fortfarande mycket lång. Åtminstone när det gäller robotar. Men den semantiska webben ligger i startgroparna. Nova Spivack, som grundade Earthweb, ett av världens första internetföretag, definierar den semantiska webben som ett sätt för datorn att förstå och kategorisera innehållet i dokument och filer på internet. Han är också på gång att släppa redskapet Twine, en slags organisatör som ska förenkla surfandet, ta fram relevant information och kunna dela den användare emellan. Twine bygger på (eller ja, delar åtminstone) McKinstrys och Singhs principer, det är en databas med agenter som försöker förutsäga användarens beteende baserat på tidigare nedslag. Ju fler som använder verktyget, desto intelligentare blir det, och kan då lättare förutspå användarens behov.

I Silicon Valley brukar man kalla internet för "the cloud". Googles ambitioner att skapa mjukvara för internet har således kommit att refereras till som "cloud computing". E-post, bilder, sociala nätverk (OpenSocial), kartor, ordbehandlare, you name it, allt ska rymmas inom Googles molniga domäner. Googles ambitioner har dock inte undgått kritik. Ett argument har bland annat varit att i framtiden kommer alla våra datorer vara agenter åt Googles enorma databas. Man kan fråga sig om HAL 9000, Skynet eller datorprogrammet i WarGames är fantasier eller potentiella domedagsprofetior.

På sajten kurzweilAI.net publicerades diskussionen "Will machines become conscious?" i vilken Ray Kurzweil argumenterar att skillnaden ändå är stor mellan intelligens och mänsklig intelligens. Vi har för närvarande något som datorer saknar, känslor. I tv-spel försöker utvecklare emulera mänskliga reaktioner, men vi har fortfarande inga problem att separera en riktig människa från en artificiell. Datorer kan utföra mycket avancerade beräkningar, men de klarar till exempel inte att vara spontant roliga. (Hmm... Jag undrar om det är därför Apple skippade "Tell me a joke"-funktionen i röststyrningen i Leopard?) Kurzweil menar hur som helst att datorer ändå är på väg mot mänsklig intelligens. Han beräknar att om tjugo år kommer vi att kunna kommunicera med en dator på samma sätt som vi i dag pratar med varandra.

Frågan är bara hur strukturen kommer att se ut. Internet är redan i dag ett hav med miljontals seglare, några gigantiska kryssningsfartyg och ett gäng pirater. Är det tid att börja oroa sig för monstren på botten, som dagligen observerar oss, lär sig av oss, i väntan på att en dag hugga till? Eller är jag bara paranoid?

torsdag 24 april 2008

Nytt om Spotify

Utan att egentligen veta vad jag snackar om nu, gjorde jag en ny, kanske skrämmande, upptäckt hos det svensk-luxemburgiska musikprogrammet Spotify (gick för övrigt förbi deras kontor i dag. De har en stor logga på husfasaden nära Humlegården). När programmet startade skedde någon sorts automatisk uppdatering. Efteråt blev somliga låtar rödmarkerade, och när jag försökte spela dem fick jag svaret: "The selected song is not available in your country".

Vilka slutsatser kan man då dra från detta? För det första tycks de faktiskt, på riktigt, knyta avtal med musikbranschen. Då de inte säger mycket på sin sajt kan man ändå börja utgå från att företaget är legitimt, vilket är positivt. Produkten känns ju liksom helgjuten. Men det finns så klart en negativ aspekt också, vilket inte är Spotifys fel. Ska inte jag, som europeisk musikkonsument, kunna avnjuta samma låtar som mina bröder och systrar på andra sidan Atlanten?

Vare sig vi vill det eller inte, lever vi i en globaliserad postmodern värld. Det innebär att jag, Hideo, Michael, Hector och Tirivaviri vill lyssna på samma musik, se samma filmer, använda samma datorprogram, allt detta, samtidigt. Jag vill inte behöva vänta, eller för den delen, inte få lyssna alls på grund av upphovsrättsregler. Det har gjorts en film av ett gäng danskar om hur upphovsrätten faktiskt motarbetar kreativa och kulturella krafter. Den kommer också att sändas i SVT2 lördag den 3 maj.

Men visst, jag fattar, upphovsrätt kan också vara bra. Men det känns liksom trist att förespråka den. Ämnet är dessutom tillräckligt komplicerat, såväl filosofiskt som juridiskt, att jag inte orkar börja någon ny debatt. Det känns som det mesta redan har sagts. Hur som helst, Spotify, om ni läser det här, kul att ni verkar vara legitima trots allt. Men snälla, sluta göra fler låtar obrukbara för oss stackars europeer. Puss!

måndag 21 april 2008

Är räddningen på väg?

Jag har ju varit ganska förbannad på mitt 3G-modem från kinesiska tillverkarna Huawei. Om segheten beror på dem eller operatören Tele2 låter jag vara osagt, men nu tycks räddningen snart vara här. Enligt en artikel på BBC News hemsida ska Nokia, Finlands stolthet, snart frälsa oss med "4G", så kallat LTE-nätverk (Long term evolution). Till skillnad från 3G ska LTE vara snabbare, erbjuda bättre täckning och så småningom ersätta wi-fi. Det är inte lite kaxigt. Samtidigt håller Intel på att utveckla ett eget 4G-system kallat Wimax, som de självklart påstår vara "framtiden för trådlös kommunikation". Vem som vinner återstår att se, kanske kan båda teknikerna samexistera. Vem vet?

Hur som helst ska LTE skeppas till USA och Kina inom kort, om det inte redan påbörjats. När det kommer till Sverige är väl upp till gudarna. Som "ledande tekniknation" [host host] har Sverige varit oroväckande segt. I min fantasi föreställer jag mig hur riksdagen, likt en skock dagisfröknar, påpekar med en gemensam tillrättavisande folkhemsk stämma: "Ja, men nu måste ni faktiskt förstå, vi har ju redan investerat en massa i 3G. Nu får ni faktiskt vänta en 10-15 år tills vi bygger om masterna igen." Efter ett halvårs gnäll från entreprenörer svarar riksdagen sedan irriterat (fortfarande tillrättavisande): "Jaja, vi får väl tillsätta en tvåårig utredning då. Men då får ni sluta tjata".

Det är lustigt, det här med wi-fi och 3G i Sverige. Lagom när 3G-masterna stod klara kom folk på att wi-fi var mycket snabbare och billigare att montera. Men då var det liksom för sent. I USA är wi-fi sjukt stort, det finns en massa konkurrerande bolag som erbjuder trådlöst nätverk överrallt. Det är därför Amazon så självsäkert kunde lansera Kindle. På den är surfningen gratis, och summan av kardemumman är att alla ägare av produkten har en hel bokaffär i fickan – oberoende av vart man befinner sig. I Sverige skulle vi behöva gå in på en Max Hamburgarrestaurang för att kunna köpa böcker (och vissa heta wi-fi-spottar). Detsamma gäller iPhone. Alla coola wi-fi-beroende widgets, typ webbläsaren Safari, är något som enbart kan nyttjas på utvalda platser.

Nog sagt om det. Nu ska jag snart slå av mitt 3G-modem från Huawei, om det inte hinner slå av sig själv först, vill säga.

Uppdatering. Har misstagit mig lite angående Kindles inbyggda wi-fi. Publicerar Alexanders korrekta, om än nördiga, tillrättavisning. Nu vet jag var ribban är lagd.

"Nu har ju inte Kindle wifi iofs :)
Den kör EVDO som också är en 3G-teknik, som ungefär motsvarar HSPA som ditt UMTS-modem kör.

Vad jag förstått så är LTE en vidareutveckling av UMTS, så det kanske går att uppgradera befintliga master och ändå behålla bakåtkompatibilitet."

söndag 20 april 2008

Steve Jobs nyckelord

Få personer kan hålla en presentation som Steve Jobs, uttrycka sig så självsäkert, ogenerat sprudla av energi och patos. Få se, Barack Obama, Steve Ballmer, Winston Churchill, Martin Luther King, några diktatorer och självklart Jim Jones – det är män som ligger i närheten av den sociopatiska entusiasm Steve Jobs utstrålar. Men självfallet har Jobs några knep i bakfickan, ett antal nyckelord som i retorikens namn återkommer och förför affärs- och teknikjournalister, väver in dem i ett svettigt, fuktigt, lite snuskigt tillstånd av åtrå. Se och lär av mästaren!

Embedded Video

Virus på Mac

Okej, det verkar gå bättre för Google än vad jag gav intryck av i förra inlägget. Enligt denna artikel i Wired berättas att Googles aktier klättrade rekordhöga 20 procent i fredags. Anledningen till att de ändå klarat sig så bra, trots att de flesta tippat 2008 som ett mörkt år, beror på att de lyckas få ut mer pengar från varje klickad annons än andra, samt fokuserat starkt på utländska marknader. Det låter ju ganska sannolikt, vilket får mig att le, att experter så ofta lyckas ställa fel prognoser. Affärer, väder, politik, you name it, inget är någonsin glasklart.

Var alltid kritisk, ta inget för givet, utgå alltid från det värsta. Det är något Apple borde börja tänka på. I en krönika i Businessweek välkomnar Roger L. Kay, kolumnist och teknik-VD, Apple till Microsofts underbara virusinfekterade värld. Det är ju ganska känt att Apples produkter, allt sedan iPodens introduktion, vuxit i popularitet. Att macar inte blir attackerade av virus har alltid varit ett säljargument. Kay påpekar i sin krönika att OS X (Panther, Tiger, Leopard) aldrig varit immuna mot virus. Macarnas bästa skydd, vilket också bidrog till deras slogan "Think Different", har varit det lilla utbudet i jämförelse med PC-datorerna och Windows. Hackare har givit blanka fan i macen, fram tills nu vill säga.

Macar säljer som aldrig förr. Samtidigt blir hackare provocerade av Apples arroganta framhållning. De gör reklamfilmer som hånar PC-användare, tar 30 procent av varje såld iTunes-låt, låter bara handplockade aktörer skapa mjukvara till iPhonen och så vidare. I mångas ögon börjar Apple bli det nya ondskefulla imperiet. Sånt hatar hackare. Vem vet, om ett-två år kanske man måste ha ett äckligt McAfee eller Norton blippandes i docken, som stör arbetsron med strömmar av varningar. Det vore ju inget vidare.

onsdag 16 april 2008

Spotify - nästa generations iTunes?

Free Image Hosting at www.ImageShack.us


Fått chansen att provköra betan på Spotify, en ny musiktjänst skapat av ett svenskt-luxemburgiskt företag med samma namn. Typiskt startup, kan man säga. Ungefär som den underbara webbläsaren Flock jag installerat på burken (och vars inbyggda bloggeditor används i skrivande stund). Gissa vad deras företagsnamn är? Du gissade rätt, Flock. Hur som helst, Spotify följer alla principer som är typiska för en ny, spännande Web 2.0-produkt. Den är gratis, tycks bygga på nån typ av p2p-teknik (kan dock ha fel), och ska finansieras med reklam. Spotify erbjuder ett gediget musikbibliotek, som de kaxigt påstår ska bli störst i världen, och allt ska strömmas gratis genom en nedladdningsbar mediaspelare. Har sett liknande grejer tidigare, i synnerhet Pandora, men de fick ju problem med upphovsrätten - åtminstone utanför USA.

Det här kan bli precis hur stort som helst. Och det kan gå käpprätt åt helsike. Jag börjar med det positiva. Spelaren liknar i mångt och mycket iTunes, med meta-taggar som omslag, arkiv, med mera. I en sökruta skriver man det band som önskas och vips, en lista med en massa låtar dyker upp. Dubbelklicka och låten kickar igång. De går till och med att släppa ner i olika mappar. Bra och behändigt.

Hur skulle nu tjänsten finansieras? Ja just det, reklam. Reklam på nätet är ingen höjdare just nu. I synnerhet tjänster relaterade till kultur och nöje. Det finns två anledningar till detta.

1. Ex. Facebook. Företaget har övervärderats brutalt. Deras årliga omsättning är inte i närheten av det beräknade aktievärdet. Varför? Nöjesrelaterade produkter utgör bara en liten del av hela annonsmarknaden. Men hur i helsike annonserar man ut hemorrojdsalva till användare av Facebook? Vill man träffa rätt målgrupp, och det vill man, så måste målgruppen avslöja sig. Och det finns ingen på Facebook som går ut med att röven svider. Hur ska då Spotify kunna kartlägga sina användare? På vilket sätt kan de locka annonsörerna, om de inte har en aning om vilka användarna är? Risken för spionprogram blir då stor.

2. Vilka är det då som tjänar pengar på alla med hemorrojder? Google. Folk sitter och skruvar sig på stolen, går in på Google och gör en sökning efter salva. Pang, en betald länk ligger längst upp bland alla sökresultat. Google har i dag över 40 procent av hela internets annonsmarknad. De är jättar. Men även deras plånbok börjar samla malar. Om än temporärt (eller?) så mår inte världsekonomin så bra just nu. Bolånekrisen har gjort amerikanarna, de största konsumenterna i världen, mindre köpstarka. Har man inga pengar på fickan, då klickar man inte på reklamlänkar, vilket resulterar i att Google förlorar stora delar av sin inkomst. Om detta drabbar Google hårt, hur drabbas då Spotify?

Spotify har med andra ord ett uselt utgångsläge. De har en bra produkt, men den ligger i gråzonen över vad som kan räknas som lagligt. Och de vill finasiera den med reklam och locka annonsörer med en målgrupp de inte har en aning om. Dessutom, det här kan låta vidskepligt, har de ett kontor på Humlegårdsgatan i Stockholm och ett i Luxemburg. Det luktar it-boom och jakt på riskkapitalister lång väg. Men vi säger så här, jag använder gladligen deras mediaspelare (utbudet är fantastiskt), men jag avråder alla aktieköp. Dessutom går inga låtar att lägga in på min iPod, vilket gör produkten genialisk och begränsand på samma gång.

Just ja, min Macbook Pro är som vanligt fantastisk. Mer uppdateringar om den snart.

Skräpmodem från Tele2

Hmmm… Hade tänkt ägna några rader åt att återigen hylla min Macbook Pro. Beskriva nya små upptäckter, såsom att bildskärmsljuset inte bara kalibreras efter belysningen i rummet, utan även efter den dominerande färgen på skärmen (till exempel en stor ljus ruta, som en textfil, gör skärmen ljusare, medan en mörk ruta, som en hemsida med mörk bakgrund, tonar ner skärmljuset). Eller så hade min uppmärksamhet riktats mot nyligen installerad mjukvara (utvecklarna rimmar på ”à la daube” och ”det e’ soft”). Men icke. I stället har mitt hemska Huawei 3G-modem med Tele2 som operatör givit mig huvudbry. Seriöst, vem blir inte förbannad när en halv text raderats i Facebook på grund av att modemet säger ”Cannot find the device. Application will now quit”? Jag menar, vafan!

Så nu sitter jag i Word och måste formulera mig, som om det vore ett 56k-modem från 1998 (och någon jobbig släktig som försöker ringa hela tiden). Självklart har problemet sitt ursprung i att det inte är Apple som står som tillverkare, utan Kinas svar på Sony och Toshiba hopslaget i ett (Huawei alltså). Det, eller självfallet, att Tele2:s täckning inte är så lysande som de själva gärna påstår. Men för att återgå till det tidigare påståendet, Apples filosofi har alltid varit att kontrollera hela processen. De gör hårdvaran, mjukvaran, tillbehören, mp3-spelaren, handdatorn och den trådlösa nätverksadaptern. Inga problem, allt flyter på utan flaskhalsar och annat jävelskap. Steve Jobs och hans trogna riddare sitter och är genialiska i Kalifornien, dricker kaffe från Starbucks, röker några joints på stranden, käkar tofurullar och lyssnar på Leonard Cohen. Däremellan sliter de hund i fabriken, blir ständigt piskade av diktatorn, bryter samman, blir sparkade och sedan återanställda, och efter tre års slit har de en perfekt produkt. Inget semi-funktionellt östasiatiskt krimskrams. Inget som går att slänga in i ett specialerbjudande med 24 månaders bindningstid. Det är en produkt som är vacker att beskåda, skön att ta på, kan anslutas behändigt och fungerar felfritt.

Nu har ju tyvärr Apple inte gett sig in i den mobila bredbandsmarknaden. Men jag säger som Carlsberg-reklamen: ”But if they did, they would proberly be the best 3G-modemtillverkare in the world”. Faktiskt. Den skulle kunna heta iTravel, vara silvergrå till ytan, smäcker med avlångsrunda kanter samt besmyckad med en täckningsavläsare, vars design härleder tankarna till ett lackmuspapper. Kom igen Apple, sätt igång och uppfinn!

Windows på Macen. Förlåt Steve.

Sådär, nu har jag börjat bekanta mig lite med min kära MacBook Pro. Såg till att installera webbläsaren Flock, som inte fungerade på gamla burken, och den fungerar utmärkt. Det känns skönt, behagligt och alldeles, alldeles underbart.

Upptäckte en annan smått pornografisk detalj på höljet. Bärbara macar har som normalt en liten lampa vid datorns ytterkant, som pulserar när den är ihopfälld och fortfarande påslagen. På MacBook Pro:n har denna finess raffinerats ytterligare. På själva knappen, som släpper låsningen så att skärmen kan vikas upp, finns ett litet hål. Ljuset pulserar ur detta. Det kan låta banalt, men i mina ögon är det ytterligare ett bevis på Apples extremt goda smak.

Bröt ett tabu också och installerade Windows XP via Bootcamp (nytt för Leopard). Tog en jävla tid och offrade 28 GB till partionen. Har man en monsterdator så vill man ju gärna gejma lite. Köpte två spel och en handkontroll (en Microsoft 360-dosa för den som undrar) och jag är sjukt nöjd. Ett av spelen var Colin McRae DiRT, det senaste i rallyserien, som är inåt helvetes snyggt. Det var i princip som att spela på Xbox 360 (nästan, men inte riktigt). Ett konsolköp känns i nuläget mycket avlägset.

Det har egentligen bara uppkommit ett orosmoment. Vid Windows-installationen blev datorn, utan att överdriva, så het att man skulle kunna ha stekt ägg på baksidan. Fläktarna gick aldrig igång och hårddisken började ge ifrån sig ljud, ett rasslande som fick magen att knyta sig. Nu har den dock blivit lugnare, men jag är fortfarande orolig. Ska man kanske kontakta säljaren och höra efter?

Inom de närmaste dagarna planerar jag att installera Adobes CS3-paket och Office 2008. Det ska bli trevligt att se hur mycket bättre användarupplevelsen blir, i jämförelse med de gamla sunkversionerna jag hade på min sjukt sega iBook G4.

Hehe, den som faktiskt orkade läsa hela texten kan ju lämna en kommentar, bara så jag vet hur usel statistiken blir. Sayonara!

En ny burk

Ooooohhh... Mmmmm...

Jepp, då har man köpt sig en ny dator. Fyra år sedan sist och den gamla iBooken började kännas ganska sliten. Valet föll på en MacBook Pro, den senaste modellen som släpptes i början av förra av månaden.

Det har hittills varit en smakfull upplevelse. Att öppna en Apple-låda med en ny Mac ger ett osvikligt intryck av exklusivitet. I synnerhet den lilla pappbox inuti paketet med bläcksvart yta och texten "Designed by Apple in California" i kritvit Helvetica. I den ligger en manual i vitt med texten "Allt om Mac" i ljusgrått, varpå en bunt installationsskivor med budskapet "Everything else". Enkelt, stilrent och med en gnutta humor. Det är svårt att inte vara lyrisk.

Så är det med Apples produkter. Alltid möts man av små överraskningar, detaljer som fram tills denna dag varit okända, men efter två minuter blir självklarheter. Som elsladden. Från att ha tryckts fast, som med de flesta datorer, sugs den nu istället in i uttaget med hjälp av magnetism. En sån liten detalj, något få ens skulle reflektera över. Jag undrar hur länge Steve Jobs befann sig i Zen innan han fick denna uppenbarelse.

Leopard är givitvs underbart, i synnerhet för en kille som helt missade Tiger-revolutionen med widgets och dylikt. Den nya musplattan är grym, har särskilda funktioner för både en, två och tre fingrar, och är kanske något onödig, men skänker en lekfull glädje. En annan cool detalj är att macen anpassas efter ljuset i rummet. Släcks lampan börjar tangentbordet att lysa och skärmljuset mattas av.

Att beskriva mjukvaran tar för lång tid. Men det är bra grejer, tro mig. Haha, som om ni inte redan visste det. Här är i alla fall specifikationerna för dem som är intresserade:

MacBook Pro 2.4 GHz
15,3" Wide-Screen
4 GB RAM
200 GB Hårddisk
256 MB GeForce 8600M GT
DVD-Brännare

Sen är det väl inbyggt trådlöst nätverkskort, blåtand och en massa andra självklarheter. Missminner jag mig inte finns stöd för HDMI också. Good stuff för nån med en CRT-teve (dvs, en gammal fyrkantig bildrörsteve).

Nu ska jag lägga mig och drömma erotiska drömmar om Steve Jobs, iklädd runda John Lennon-glasögon, svart turtleneck, enkla jeans och ett orakat sociopatiskt leende.