söndag 22 februari 2009

Misär i Rumänien



Efter att ha bevittnat den hittills svagaste deltävlingen i Melodifestivalen krävde nöden en film av det mer pretentiösa slaget. Det fick bli "Gadjo dilo", ett hopkok av "Svart katt, vit katt", "Zigenarnas tid" och de roligaste momenten från "Borat". Historien tar plats på en avlägsen gudsförgäten leråker i Rumänien, dit en ung fransos begett sig för att leta rätt på sin favoritsångerska. Uppdraget är tämligen dömt att misslyckas, och i stället hamnar han hos en alkoholiserad romsk gubbe vars son precis blivit arresterad av polisen. De blir genast vänner, och snart lär han känna den lilla byns befolkning – samtliga fula som stryk, spottandes och svärandes, tjocka, smutsiga och allt som ofta aspackade. Fransmannen gillar skarpt konceptet extrem fattigdom. På ett kick gör han en "going native" och börjar själv avfyra snorloskor efter varje sagd mening, spela tärning och rumla runt i skiten. Han är också en stor folkmusiksentusiast, vilket egentligen är själva kärnan i filmen. Ur misär och elände kommer ljuv dragspelsmusik och dans lika vild som vulgär. Budskapet tycks vara att ju jävligare tillvaron är, desto sannare och mer autentisk är de utsattas kulturyttringar - och det kan ju stämma. Men att se filmen 1997, då den gick upp på bio, och att se den 2009, post-"Borat", är två helt olika upplevelser. Vad som då var en dokumentär inblick i en annan värld, med ett rikt galleri av excentriska personligheter, är i dag lika komisk som inledningsscenen i Sacha Baron Cohens satirrulle. Det är helt enkelt svårt att låta bli att skratta åt fel saker.

I torsdags fick jag också förmånen att gå och se "Män som hatar kvinnor", filmatiseringen av Stieg Larssons första del i Millennium-trilogin. Som deckare var den överraskande bra, i svenska mått mätt, och bjöd in åskådaren att försöka lösa pusslet, precis som en bra mordgåta ska göra. Och att äntligen se en hacker på film som känns trovärdig, det är ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver i ett parkeringshus. Jag har egentligen bara två invändningar mot filmen, det något för långa (och veliga) slutet och Lena Endre. Att i en sådan här storsatsning ta in Sveriges sämsta skådespelerska är för mig obegripligt. Det enda hon levererar, och det enda hon KAN leverera, är sitt numera varumärkesskyddade neurotiska minspel - oavsett roll hon spelar. Lyckligtvis är hon bara med i ett fåtal scener.

Det var allt för denna gång. Tack och hej.

torsdag 12 februari 2009

Sadism, monster och Knutby


Såg den tyske skräckregissören Jörg Buttgereits dokumentär "Monsterland" i förrgår, en film där ett flertal experter på skräckområdet diskuterar olika monster, vad de betyder, från vilka myter de härstammar ifrån och varför vi behöver skräck. Den följde kanske ingen direkt röd linje, men imponerade genom att lyfta fram en del ljusskygga typer. Det var en fröjd att få höra mästaren John Carpenter ("The thing") prata om hur skräck som genre förändras i takt med samhällsklimatet, eller när Shinya Tsukamoto ("Tetsuo - the iron man") jämför västerländska monster med asiatiska, för att inte tala om den överraskande ödmjuke gothkonstnären H.R. Giger bjuda på en tur genom sitt museum. Roligast var nog ändå seriemördarexperten och konstnären Joe Coleman (hans tavla ovanför, gissa vem på porträttet), som verkligen ansträngt sig för att förstå hur våra verkliga "monster" tänker. Mycket intressant, och roligt att SVT vågar satsa på såna här udda grejer. I synnerhet när käre Jörgs kändaste film är den mycket skumma kärleksäckelskräckisen "Necromantic".

I går fick jag möjligheten att se färskingen Steve McQueens debutrulle "Hunger", en film som, namnet till trots, inte fick det att vattnas i munnen. Vet i sanningens namn inte vad jag ska tycka. Som en studie i sadism, med Cronenberg-realistiska våldsinslag, så är den lysande. Det fanns också en lång dialog mellan huvudpersonen (?) och en präst som tveklöst tillhör ett av årets allra starkaste, men somliga av scenerna var bara sjukt utdragna - på gränsen till olidliga. Däremot kan jag inte förneka att "Hunger" satte djupa avtryck, och den har etsat sig fast i minnet som ett äckligt litet sår. Se den på egen risk.

Jag hann också se första avsnittet av "Knutby - vägen hem" i går kväll, och kan bara konstatera; TV4 och dokumentära dramaproduktioner, eller hur man ska definiera genren, är ingen vidare kombination. Skådespeleriet var värre än i "Rescue 911", som brukade gå på nätterna på samma kanal. Se och lär av Mikael Marcimain, vars tv-serie om "Lasermannen" hör till topp 5 bästa dramaproduktioner någonsin i svensk tv.

Tack och hej!

måndag 9 februari 2009

Berlin och Liberty City


Det var ett tag sedan jag såg en ny film, bortsett från "Maria Larssons eviga ögonblick", som jag planerar att se i kväll, så denna gång tänkte jag ägna några rader åt en seriebok (eller grafisk novell, om man vill vara fin i kanten) och det eminenta tv-spelet "Grand theft auto 4".

Nu var det några veckor sedan jag läste färdigt de bägge Berlin-böckerna ("Berlin - stad av sten" & "Berlin - stad av rök") och har redan hunnit 100 sidor in i "Superclass", en intressant och objektiv, om än något styltig, skildring av livet hos den globala eliten, de så kallade "Davos-medborgarna". Men det är en annan historia. Skaparen av Berlin-serien, Jason Lutes, berättar i en videointervju med The Wallstreet Journal att det är delvis tack vare det gamla rollspelet "Drakar & demoner" som han lyckats skapa en så trovärdig värld. Rollspel är att aktivt delta i en historia, och att sätta sig in i sin karaktär och förstå dess förutsättningar. Utmärkt träning för alla med författarambitioner, om man ska tro Lutes. Och det bör man. "Berlin" tar plats i Weimarrepublikens Berlin, det vill säga åren mellan det första och andra världskriget, när socialdemokrater styr och kommunister och nationalsocialister kämpar om makten. Huvudpersonerna är flera, de som befinner sig på toppen, de som florerar i rödvinsvänsterkretsar, de som inget alls har och tvingas in i olika extrema fraktioner, och vanliga människor, som ännu inget anar vad som väntar bakom hörnet. Världen är rörig och Lutes lyckas med hjälp av sina figurer teckna en bild av staden, och sätta stämningen för 20- och 30-talets tidsanda, så fylld av motsättningar och förvirring att en nalkande katastrof knappast förvånar någon. Och ändå är många hoppfulla, så länge Tyskland omfamnar en judefientlig nationalism, eller för den delen, omfamnar Boljevismen. Det är en spännande läsning, och nyttig, då det i dag fortfarande finns extrema höger- och vänsterrörelser - och fortfarande, ingen väg är någonsin rak, som somliga vill få andra att tro. Vad jag gillar med "Berlin" är att dessa anhängare får mänskliga ansikten, och varken framställs som onda eller goda. De försöker bara finna sin plats i världen. Jason Lutes har sannerligen begravt sig i dessa människors psyken, och de möjligheter som fanns tillhanda på den tiden, för att skapa övertygande livsöden. Precis som i ett rollspel, om man bortser från alver, drakar och troll. Läs!

Ungefär ett år försent har jag begagnat mig ett exemplar av "Grand theft auto 4", eller "GTA 4", som det kan förkortas till. I likhet med Berlin är Liberty City, staden i spelet som man är fri att utforska, en våldsam stad fylld av motsättningar, men med kriminella gäng i stället för politiska rörelser. Det går knappt att beskriva den detaljrikedom som råder, i allt ifrån möjligheten att se på tv, ratta ett enormt utbud av fordon, dejta digitala flickvänner till att byta ringsignaler på mobiltelefonen, spela bowling och begå massmord på lokalbefolkningen. Men det är egentligen inget nytt i "GTA"-serien. Vad som känns helgjutet är den välsnickrade storyn, en tajt hämndhistoria med starka drag av "Maffiabröder" och David Cronenbergs "Eastern Promises". Radioutbudet, också ett av "GTA":s starkaste sidor, imponerar stort. Att bli jagad av polisen med "Justice" eller "Simian Mobile Disco" i högtalarna sätter verkligen stämningen på topp, eller att glida runt i natten till tonerna av "Smashing pumpkins" gamla dänga "1979". Sånt gör livet helt enkelt värt att leva.

Nåja, nu ska jag återgå till filmtittandet. Hej då!