måndag 11 januari 2010

Två killar som inte får tjejen


Som en reaktion på alla romcom-filmer på temat "Boy meets girl", finns nu flera sockerfria alternativ i den bittrare kategorin "Boy don't get girl", alternativt "Girl don't need boy". Två av dem är "(500) Days of Summer" och den norska, och här i Sverige sorgligt bortglömda, "Fatso" från 2008. Även om historierna och de berättartekniska greppen skiljer sig, är ändå grundmallen densamma. En udda kille blir kär i en tjej som inte älskar honom tillbaka, och den klassiska vändningen uteblir, det vill säga när han ändå lyckas övertyga henne om att han är kärleken med stort K. En sådan historia kan göras bra eller dålig, där hjälten antingen väcker sympatier, antipatier eller ingenting alls hos publiken.

I "(500) Days of Summer" är den kärlekskranke en "missförstådd" indiekille med stora arkitektdrömmar, men som fastnat som designer på ett företag som tillverkar gratulationskort. Han lyssnar på The Smiths, klär sig i Joy Division-tischor och bläddrar fokuserat i Alain de Botton-böcker på små låtsasstökiga bohemkaféer.

Huvudpersonen i "Fatso" är en tjock, svettig 30-åring, som delar garderob med alla stereotypa pervon som gillar att smyga omkring i mörka parkområden. Han översätter tyska instruktionsmanualer till norska, och konsumerar dagligen ofantliga mängder pornografi samtidigt som han penetrerar urgröpta honungsmeloner.

Utifrån de premisser som filmernas två hjältar givits torde vid första ögonkastet svaret på vem som är mest sympatisk vara enkel. Men som så ofta i bra film är det den motsägelsefulla som väcker engagemang och intresse. Indiekillen vill träffa sin idealkvinna, medan snuskhummern bara vill få till det - om så en endaste pyttelilla gång. Det är inte romantik som tindrar framför snuskhummerns ögon, utan kött och naken hud, en besatthet och föreställning av aldrig upplevd njutning som förstorats till gigantiska proportioner. De är båda i viss mening "underdogs", men med tydliga skillnader. Indiekillen vill så gärna vara annorlunda, han vill lyssna och läsa och veta saker som höjer honom ovanför folkligheten, till en trygg plats med likasinnade där också den perfekta flickvännen väntar. En som är som honom - lite tokig, "egensinnig", kreativ och som vandrar genom den normala sfären (säg IKEA) med ett ironiskt leende på läpparna.

Snuskhummern står utanför samhället på riktigt. Han kämpar för att inte synas, och är livrädd att varje blick han riktar mot det motsatta könet ska uppfattas som ett ofredande. Samtidigt väver han ihop sin snuskiga fantasi med verkligheten, där kvinnorna blir till trånande sexobjekt, men inte utan att hans självförakt snart förvandlar drömmen till en imaginär flykt från plågoandarna - de som säger att alla andra, men inte han, får njuta. Bara för att han är så förbannat äcklig.

Till slut träffar de båda männen varsin kvinna. En kvinna de inte kan få, och som med sin förföriska otillgänglighet låter dem genomlida helvetets alla kval. Indiekillen är förvirrad och ledsen. Hon är ju allt som han önskar, som honom själv, och han kan inte förstå varför hon inte känner detsamma. De är ju så perfekta för varandra. Han är sorgsen, han mår dåligt, han tycker sig förtjäna henne. Han, han, han...

Snuskhummern tycker också synd om sig själv, men på ett annat sätt. Till skillnad från indiekillen är han inte bättre än andra. Tvärtom. Sedan barnsben har han känt sig underlägsen, mindre värd, och på så vis förlikat sig med tanken att inte vara vatten värd. In i hans liv träder plötsligt en kvinna, en hyresgäst som hans pappa, tillika hyresvärd, påtvingat honom att låta bo i sitt onaninäste. Hon lindar honom lätt runt sitt finger. Små tecken på ömhet, en liten kram, en vänskaplig puss på munnen, saker som självklart feltolkas och får honom att hoppas på mera. Trots att hon snart bjuder hem en vältränad partygrabb och har högljudda sexakter i rummet bredvid, ligger snuskhummern i sin säng och inväntar sin chans. Någon gång måste det ju få vara hans tur.

I filmerna finns så klart också stunder av glädje. Indiekillen inleder en romans med indietjejen, och accepterar hennes villkor att inte sätta en etikett på deras relation. De är ju ändå ett par, egentligen, och moderna så deras förhållande behöver inte placeras i ett fack. Snuskhummern blir medbjuden till picknicks i parken, från början som en rolig figur att skratta åt, men snart finner han en plats i gemenskapen och självhatet mattas av. Han tillåts vara social och bemöts för första gången i sitt liv som en medmänniska, utan att utsättas för menande blickar och elaka kommentarer.

När så dråpslaget kommer och de båda herrarna står ensamma igen, vad har de då lärt sig? Indiekillen förstår att det finns ingen drömtjej, att även andra kvinnor duger. De behöver inte vara indie, gilla The Smiths och leka ironiska familjerollspel på IKEAs köksavdelning. För snuskhummern räckte det med att återfå sitt människovärde, att kunna gå genom stan och känna sig normal, som alla andra. Av dessa två antihjältar, med samma ramberättelse, var det bara en som väckte starka sympatier hos mig. Ni kan säkert gissa vilken.

onsdag 20 maj 2009

Gamla spel bra för fantasin


Det var en sak som slog mig härom dagen. Spel är väldigt snygga nu för tiden. Världarna som går att utforska är enorma, grafiken är high definition, texturerna knivskarpa och detaljrikedomen enorm. Varje fiende kan falla ihop död på oändligt antal sätt - tekniken kallas rag doll om jag inte är ute och cyklar. Jag minns när det var häftigt om dödsscenerna innehöll fler än två scenarion. Under det tidiga 90-talet var det fortfarande acceptabelt om neopunkaren, barbaren eller muskelknutten bara gav ifrån sig ett brusigt "woooäääähh", flög bakåt, landade platt, blinkade och försvann.

Grafiken var enkel. Miljöerna och figurerna var uppbyggda av klossar, och för varje ny generation konsoler blev byggstenarna fler och konturerna lättare att tolka. Som nostalgi uppskattar jag pixelgrafiken, den kan faktiskt betecknas som en sorts konstform. Men den är primitiv i jämförelse med vad muskelkonsolerna presterar i dag. Ändå hade 80- och 90-talets spel något som jag i vår hyperdigitala tidsålder kan sakna - förmågan att låta fantasin flöda. Båda Nintendo och Sega var extremt duktiga på att bygga en mytologi runt sina storsäljare Mario och Sonic. Med hjälp av serietidningar och tecknade tv-serier kunde spelarna se bortom pixelklossarna och veta hur hjältarna och fienderna egentligen såg ut. Och vilka personligheter de bar på. I ett modernt spel följer själva ramberättelsen med i paketet. Det gjorde den ofta inte då, utom några enstaka textrader. Därför blev man tvungen till att noggrant studera bilderna och synopsin i den medföljande manualen, köpa serietidningarna och kolla på TV3 på lördagsmorgnarna.

Man började fantisera ihop egna historier och rita av figurerna. Man tog ställning. Vem var bäst, Mario eller Sonic? Och man höll på att trilla av stolen varje gång en ny karaktär introducerades. Jag skojar inte, att få rida på dinosaurien Yoshi i Super Mario World var mitt livs just då största spelupplevelse. Snart dök han upp i serietidningarna, han fick en personlighet, jag började fantisera. En egen dinosaurie. Vad häftigt!

Nu finns han i snygg tredimensionell grafik. Liksom de flesta andra Mario- och Sonickaraktärer. Vi vet hur han ser ut om han funnits på riktigt och magin dör en smula. Igelkotten Sonic har börjat prata. Han låter som fräck amerikansk tonåring. Där försvann ytterligare en gnutta magi. På ungefär samma sätt som en bok blir film, och filmen är helt okej men inte lika bra som boken, kan jag tycka att utvecklingen av spelmediet har känts. Många av spelen är fantastiskt bra. Det är bara att allt serveras på silverfat. Inget är längre öppet för den personliga fantasin.

onsdag 29 april 2009

Space, the final frontier


Jag har alltid gillat "Star Trek". Kanske kan det bero på att det vilar något underbart utopiskt över den framtid serien och filmerna tar plats i. En värld där alla munnar är mättade, pengar avskaffade och mänskligheten står enad. En värld där vårt största uppdrag är att upptäcka nya galaxar och utvidga vårt kunnande genom att bilda allianser med utomjordingar. Jag skulle inte gå så långt som att kalla mig själv "trekkie", men jag uppskattar konceptet (och det obligatoriska tekniska mumbojumbot). För några veckor sedan köpte jag exempelvis fem Star Trek-filmer för 29 kronor styck från CDON. Nu var det några år sedan jag såg dem sist, och de är avsedda till regniga dagar i sommar.

I går fick jag tillfälle att se den senaste Star Trek-filmen,"Star Trek", den första där ingen från tv-serierna "Original series" eller "The next generation" medverkar i (förutom Leonard Nimoy, som annars tycks viga sin tid åt att plåta nakna storvuxna damer) - även om karaktärerna är hämtade från den förstnämnda. Bakom spakarna står regissören och producenten J.J. Abrams, mannen som gav oss "Lost", "Fringe" och "Cloverfield". Det ska understrykas att han är populär bland nördarna, inklusive mig själv. Att förvalta Star Trek-arvet är ett stort ansvar, men valet av honom som regissör har känts tryggt. Abrams är en nytänkare och Star Trek har länge varit i behov av förnyelse. Det enda orostecknet har varit hans förkärlek till actionscener, vilket går stick i stäv med den gamla seriens grundfilosofi - dialog och diplomati före våld.

Jag vill inte spoila filmen, men kan avslöja så här mycket: Abrams har lyckats knyta ihop påsen. Visst, diplomatin har tonats ner, actionscenerna är fler, men på det stora hela är detta en värdig elva i serien. Ni hörde mig, detta är ingen prequel - inte heller en fortsättning - men mer säger jag inte. Manuset är genomarbetat, det finns många bra twister, skådespelarna övertygar (i synnerhet Zachary Quinto, den unge Spock) och vi har säkerligen fler filmer med det nya gänget att se fram emot. Efter sömnpillret "Nemesis" är detta precis vad Star Trek-franchisen behöver för att locka en ny publik och hitta tillbaka till den gamla.

torsdag 19 mars 2009

Britter bäst på entreprenörer och Big brother-pastisch


"Dragon's Den" är ett brittiskt tv-program som TV8 plockade in för något år sedan - ett då otänkbart koncept för Sveriges television. För seriöst, räkna själva. Hur många dokumentärer på SVT handlar om folk som har det dåligt i förhållande till dokumentärer där folk vill nå kommersiell framgång (om det inte handlar om musik eller idrott, så klart)? Det ingår väl i public service-teves anda att alltid utgå ifrån att myndigheterna ska sköta allt, att folk inte är kapabla att lyckas på egen hand. Däremot säger jag inte att allt är skräp på SVT, så var snälla och misstolka mig inte. Dessutom är SVT snart redo att lansera "Draknästet", en egen variant av Dragon's Den. Kanske är det fråga om ett ideologiskifte där borta på Gärdet?

Vad är då Dragon's Den? Fyra framgångsrika entreprenörer har sammanstrålat och är redo att investera en stor summa pengar i olika idéer eller uppfinningar. Programmet är rakt och enkelt, och all spänning bygger på lyckosökarnas pitchar (presentationer) som ska sälja deras affärsidé till "drakarna". Är idén dålig kan lyckosökaren räkna med att bli sågad ner till fotknölarna, men är den bra kan han eller hon sälja en del av sitt företag, för att på så vis få kapital till att vidareutveckla sin innovation. Programmet är lärorikt, ibland gastkramande spännande och framförallt roligt - både när folk lyckas och inte lyckas, för somliga uppfinningar saknar all form av verklighetsförankring.

Gissa då min glädje när "American inventor" dök upp på TV4:s tablåer. Nu var det alltså dags för jänkarna att pröva lyckan, och den brittiska affärsmannen Peter Jones (en av de bästa drakarna, bilden t v) satt med i den tajta juryn, som i övrigt bestod av en superuppfinnare, en reklamguru och en marknadsexpert. Men bara fem minuter in i programmet började jag ana oråd. Det här var inte Dragon's Den, det var ett "American Idol" med uppfinningar i stället för artister. All fokus, och då menar jag verkligen all fokus, låg på konflikter, snyfthistorier, känslor och hemska hemska fram-och-tillbaka-klipp. Man fick inte se en enda pitch i sin helhet, och under en timme hann jag endast skymta ett fåtal uppfinningar (som oftast bara var knasiga). Resten av tiden, det vill säga cirkus 85 procent, bestod av gråtande, glada och arga ansikten. Ett mer menlöst program är svårt att tänka sig.

I nästa match möter dessa dugliga britter Sverige. Jag talar naturligtvis om vår gemensamma uppgörelse med dokusåpan "Big brother". På SVT går just nu dramaserien "183 dagar", med bland andra Tuva Novotny som dragarnamn, och är skriven av Hans Rosenfeldt. Som de flesta dagstidningar och bloggar redan konstaterat är den överpedagogiska kritiken lika inaktuell som att i dag dissa "Ace of Base". Rosenfeldt rör helt enkelt om i en gryta som slutat puttra för flera år sedan, och gör det med stereotyper av dokusåpadeltagarna, som ironiskt nog också var handplockade stereotyper. Hans manus verkar inte heller bygga på Big Brother, utan de hårdvinklade löpsedlar som programmet genererade både före och efter, och då i synnerhet efter. Dessa mörka förnedrande konsekvenser som trasiga kändiskåta människor tvingas leva med.

Att jämföra 183 dagar med tv-serien "Dead set" är väl egentligen som att jämföra äpplen och päron, även om grundpremissen är densamma. Här görs inga pretentiösa försök att placera Big brother-deltagarna på något existentiellt plan. De är precis lika nyansfattiga, stereotypa och alkoholsugna som vi minns dem från teve. Vad som är så briljant, och som får mig att le varje gång jag tänker på det, är att seriens skapare Charlie Brooker endast valt att ställa en liten, men viktig, fråga; vad händer om hela världen utanför Big brother-huset förvandlas till zombies? Och kring denna fråga har han byggt en lika läskig som underhållande tv-serie. Det här, gott folk, är inget man får lära sig på Dramatiska institutet. Long live Britain!

torsdag 12 mars 2009

Superhjältar med identitetskris


Att superhjältar på film är en lika självklar publikdragare i dag som thrillers med erotiska inslag var på 90-talet, är väl inget som får en normal biobesökare att höja på ögonbrynet. Det ska erkännas att kvaliteten i maskeradgenren har varit minst sagt skiftande, och personligen önskade jag en ny blockbuster-trend efter att ha genomlidit den andra "Fantastic 4"-rullen. Den enda kostymhjälten som jag, innan i tisdags, fortfarande hyste hopp för var Läderlappen, som Christopher Nolan briljant stöpte om i ny form efter det episka dunderfiaskot "Batman & Robin" (där regissören Joel Schumacher begick en så kallad "franchise killer"). "Batman begins" var en nystart, och till skillnad från den tidigare titelmästaren "Spiderman", vågade Nolan vara konsekvent i sin resa djupt ner i mänsklighetens mörker. Inte minst i uppföljaren "The dark knight", där Jokern lade en ny ribba för framtida superskurkar.

Jag har behövt två dagar för att smälta "Watchmen". Regissören Zack Snyder tog redan 2004 publiken med storm när han återlanserade gamle George A. Romeros zombieklassiker "Dawn of the dead". Och liksom andra legendariska regissörer (James Cameron: "Piranha 2", Sam Raimi: "Evil Dead", Peter Jackson: "Brain Dead") som slagit igenom i skräckträsket, tog Snyder klivet över till mainstreamfåran med alla specialeffektskunskaper i bagaget. Resultatet blev den homoerotiska slashern "300", vars bloddränkta ultrastilism fick miljontals män att utropa "This is Sparta!" på förfesterna. Höftskynkena må ha stannat kvar i Thermopyles, men den superputsade stilistiken har fått följa med till det fiktiva 80-tal där Watchmen tar plats. Bara i förtexterna, där ett galleri av rörliga bilder i slow motion sätter premisserna för den alternativa världsordningen, kan man ana vilken jävla petnoga demonregissör Snyder måste vara.

En mörk skugga vilar över USA. Richard Nixon är fortfarande president (i verkligheten blev han utsparkad ur Vita huset 1974), Vietnamkriget vanns överlägset av jänkarna (främst tack vare superhjälten Dr Manhattan, en elektrisk semigud som långvida överträffar sina kollegor) och Kalla kriget är i sitt mest kritiska skeende. Den enda anledningen till att ryssarna inte avfyrat sina kärnvapenraketer mot USA är Dr Manhattan, då han kan kontrollera både tid och rum och fungera som en sköld runt Nordamerika. Han är också en fullblodsnihilist, en smula opålitlig egenskap som får regeringen att stampa nervöst med fötterna. Bättre blir det inte när the Comedian, en våldshungrig cyniker av modell värre, blir karatesparkad ut ur ett skyskrapefönster. Det blir startskottet på jakten efter en mördare med siktet inställt på superhjältar, som leds av den ansiktslösa sociopaten Rorschach - en kompromisslös noirhjälte. Han försöker varna före detta superhjältar, däribland Dr Manhattan, hans femme fatale-flickvän Laurie Jupiter, Ken Lay-wannaben och mediemogulen Ozymandias samt den högst medelmåttiga (och lite töntiga) Nite Owl. Härvan blir hela tiden trassligare, och med jämna tidshopp får vi lära oss att både moral och identitet är mycket relativa begrepp hos den capeförsedda poliskåren.

Inte bara är Watchmen en polerad pärla i ett hav av supereffektsfilmer, den har också ett manus som inte liknar någon annan film i genren. I magasinet Wired talar man om en "deconstruction of superheroes", en klockren sammanfattning av ambitionen hos förlagans skapare, serienovellisten Alan Moore, att döda mytologin om superhjälten. Detta är ett av vårens mest givna biobesök.

torsdag 5 mars 2009

Arkadstickan - fritt fall i kaninhålet


Jag vill börja med en varning. Det här kommer att bli det - i särklass - nördigaste inlägg jag någonsin författat. Om det är så att ni inte är ett dugg intresserade av tv-spel, eller saknar förståelse för den besatthet som detta medium kan skapa hos en 27-årig man, sluta då för guds skull att läsa nu.

Det handlar nämligen om arkadstickor. Har nu ägt Street Fighter 4 i exakt sex dagar, och jag ska erkänna, det var kärlek vid första hadouken. För er som inte förstår konceptet fajtingspel bjuder jag på en snabb förklaring; det är som schack i 300 kilometer timmen. För att mosa motståndaren gäller att väga av hans eller hennes styrkor och svagheter, och genom att blocka, slå, sparka och utföra specialattacker hitta rätt sorts taktik. Sparkar och slag sänker snabbt motståndarens energi, men avgörandet ligger i specialattackerna, det vill säga en hastigt utförd kombination av knapptryckningar (exempelvis ner, snett fram, fram + slag eller spark). Därmed kan en vinnande taktik slå slint på grund av att man misslyckas med genomförandet av specialattacker.

SF4 är på många sätt briljant. Det är snabbt, intensivt och troget sina föregångare (i synnerhet SF2), samtidigt som det erbjuder ett balanserat spelsystem. Till exempel laddas en energimätare varje gång man blir attackerad. När mätaren är full, går det att genom en kombination avfyra en extremt kraftfull vedergällning. På så vis ges den som är i underläge en andra chans att komma tillbaka i matchen. Därför är det av största vikt att kontrollen i handen är så, i brist på bättre ord, responsiv som möjligt. Kan man kombinationen, och försöker utföra den vid rätt tillfälle, då ska den också fungera.

Tyvärr är Xbox 360:s handkontroll inte byggd för denna typ av spel. Styrkorset är i sammanhanget värdelöst och stickan svår att manövrera i intensiva fajter. Det var här någonstans som min normala logik över vad som anses vara rimligt övergick till besatthet. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en stockholmare, uppvuxen innanför tullarna och utan skidvana, som ändå väljer att lägga 15 000 på overall och utrustning till sina fyra första dagar i fjällen. Jag började leta bättre kontrollalternativ på Webhallen, och stötte på två SF4 franchise arkadstickor från Madcatz. De verkade lovande, men jag minns från tidigare erfarenheter att Madcatz-stickor klickar och kan bara röra sig åt åtta håll. Kan också tillägga att den dyrare av arkadstickorna kostar 1 700 kronor, ungefär tre gånger vad spelet kostar.

Därför började jag leta alternativ och stötte på stickor av märket Hori. Deras bästa sticka, HORI Real Arcade Pro.EX, tycktes vara ett vettigt alternativ, men för att den ska fungera bra krävs ny spak och knappar från en annan tillverkare. Möjligheten fanns också att beställa en special edition av arkadstickan (bilden), där dessa knappar ingick, men den gick bara att köpa direkt från Horis onlinebutik, som endast är på japanska. Dessutom kostade den närmare 2 000 kronor, exklusive frakt för 2,6 kilo spelkontroll från Japan. Ändå satt jag där och på allvar övervägde att försöka skriva en beställning på Google-översatt japanska.

Sedan dök ännu en tanke upp. Tänk om även Horis kontroller består av klickspakar? Jag vet att på nya arkadkabinetter, åtminstone i Japan, så har mekaniken bytts ut mot laserläsare för ökad precision. Tillbaka på ruta ett och ännu längre ner i kaninhålet. Efter att ha febrilt sökt professionella hemmabyggare, utan resultat, slogs jag av tanken: "Vad är det jag håller på med i egentligen?". Ska det här leda till en professionell karriär? Har jag, som lever lyckligt med en sambo och har fast jobb, tid att nå samma skicklighetsnivå som japanska tonåringar? Är det då rimligt att spendera närmare 3 000 kronor på en japansk specialtillverkad arkadsticka för ett enda spel, eller duger den vanliga handkontrollen för sporadiskt spelande mellan alla livets åtaganden? Ni kan nog gissa svaret själva. SF4 är ett jävligt bra spel, och jag får nöja mig med att försöka dänga upp vänner och bekanta med de enkla medel som står till buds.

Ber om ursäkt för det långa och styltiga inlägget. Nu har ni alltså fått en inblick i besatthet. Som före detta spelskribent (kunde till och med försörja mig på det) vet jag att många av mina gamla kollegor är långt värre än mig. Det är en klen tröst.

Tack och hej!

söndag 22 februari 2009

Misär i Rumänien



Efter att ha bevittnat den hittills svagaste deltävlingen i Melodifestivalen krävde nöden en film av det mer pretentiösa slaget. Det fick bli "Gadjo dilo", ett hopkok av "Svart katt, vit katt", "Zigenarnas tid" och de roligaste momenten från "Borat". Historien tar plats på en avlägsen gudsförgäten leråker i Rumänien, dit en ung fransos begett sig för att leta rätt på sin favoritsångerska. Uppdraget är tämligen dömt att misslyckas, och i stället hamnar han hos en alkoholiserad romsk gubbe vars son precis blivit arresterad av polisen. De blir genast vänner, och snart lär han känna den lilla byns befolkning – samtliga fula som stryk, spottandes och svärandes, tjocka, smutsiga och allt som ofta aspackade. Fransmannen gillar skarpt konceptet extrem fattigdom. På ett kick gör han en "going native" och börjar själv avfyra snorloskor efter varje sagd mening, spela tärning och rumla runt i skiten. Han är också en stor folkmusiksentusiast, vilket egentligen är själva kärnan i filmen. Ur misär och elände kommer ljuv dragspelsmusik och dans lika vild som vulgär. Budskapet tycks vara att ju jävligare tillvaron är, desto sannare och mer autentisk är de utsattas kulturyttringar - och det kan ju stämma. Men att se filmen 1997, då den gick upp på bio, och att se den 2009, post-"Borat", är två helt olika upplevelser. Vad som då var en dokumentär inblick i en annan värld, med ett rikt galleri av excentriska personligheter, är i dag lika komisk som inledningsscenen i Sacha Baron Cohens satirrulle. Det är helt enkelt svårt att låta bli att skratta åt fel saker.

I torsdags fick jag också förmånen att gå och se "Män som hatar kvinnor", filmatiseringen av Stieg Larssons första del i Millennium-trilogin. Som deckare var den överraskande bra, i svenska mått mätt, och bjöd in åskådaren att försöka lösa pusslet, precis som en bra mordgåta ska göra. Och att äntligen se en hacker på film som känns trovärdig, det är ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver i ett parkeringshus. Jag har egentligen bara två invändningar mot filmen, det något för långa (och veliga) slutet och Lena Endre. Att i en sådan här storsatsning ta in Sveriges sämsta skådespelerska är för mig obegripligt. Det enda hon levererar, och det enda hon KAN leverera, är sitt numera varumärkesskyddade neurotiska minspel - oavsett roll hon spelar. Lyckligtvis är hon bara med i ett fåtal scener.

Det var allt för denna gång. Tack och hej.