I går var verkligen en rörande, icke it-relaterad, dag, när jag gick och såg "The Wrestler" med den gamla actionbusen och ex-boxaren Mickey Rourke i huvudrollen. Har alltid gillat Mickey Rourke, han känns liksom oslipat genuin, trots att han oturligt nog blivit en sorts b-filmernas Bruce Willis. "Harley Davidson and the Marlboro Man" är ju en störtskön rulle, som både han och den redan då åldrande "Miami Vice"-hunken Don Johnson bar upp.
I min ungdom var jag väl också något av ett WWE-fan, och tyckte att både Hulk Hogan och Undertaker var jävligt coola. Rättelse: Hulken var cool tills han gjorde den ärkeusla actionserien "Thunder in Paradise", som var ett misslyckat och farsartat försök att nå en ny "A-team"-publik. Men med det sagt, jag gillade WWE - okej - även om pumpade män i tajts inte dekorerade mina tonårsväggar.
Därför kändes ju kombination Mickey Rourke och wrestling som ett hyfsat starkt kort, orosmolnen till trots. De senaste årens filmer på temat har ju inte varit något att hänga i julgranen. Hyllningsrullen "Ready to Rumble" med tönten David Arquette i huvudrollen sög från början till slut, och "Nacho libre" är inte direkt ett av Jack Blacks stoltaste ögonblick. En dokumentär i ämnet ska tydligen vara bra, men den har jag varken sett eller minns vad den heter.
Men i stället för att vara en komedi eller parodi, är "The Wrestler" en socialrealistisk skildring av en sport som gör mer ont än vad den ger sken av, om hur Mickey Rourkes karaktär, en sliten solariumbränd föredetting med blonderat hår och ryssfemmor i blodet, slåss för att hålla sig kvar. Allt är fejk - ändå sitter han där, med häftstift inslagna i huden och sprucken panna, och trycker i sig smärtstillande i den trasiga kroppen. Det är sorgligt att se, och våldet i filmen är hjärtskärande. Utanför arenan finns i stället ensamheten, och den enda vän han har är en strippa på en strippbar, som lyssnar till hans historier medan hon dansar. Hon spelas av en lysande Marisa Tomei, en annan "has been", som i sin tur kämpar för att fortsätta vara ung och vacker. Parallellerna mellan de bägge yrkena är svåra att missa - de är tuffa att åldras i.
Det är ganska otippat Darren Aronofsky, mannen bakom ultrastiliserade "The Fountain" och "Requiem for a dream", som ligger bakom filmen. Han gör precis tvärtemot det han brukar göra, och sätter en solid dokumentär ton genom hela produktionen. Mycket imponerade och närgånget, som tillsammans med skådisinsatserna gör de hårda bilderna svåra att skaka av sig. Hulk Hogan, trots min diss, sammanfattar kanske bäst varför alla ska se den här filmen: " You need to know the whole picture of this business."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar