torsdag 15 januari 2009

Ännu en sydstatssaga


En av vinterns största filmer, och som sannolikt kommer gå hem hos alla Tim Burton-diggare, är "Benjamin Buttons otroliga liv" av regissören David Fincher. Han är kanske mest känd för anarkistrullen "Fight Club", och har även gjort den superba thrillern "Zodiac", men har nu skapat vad jag skulle kalla en sydstatssaga. Tänk "Forrest Gump", tänk "Big Fish" och tänk för all del "Stekta gröna tomater". Vi har en märklig person som återberättar sin livshistoria, check, som tar plats i den amerikanska södern, check, vars handling är en gnutta magisk och hårt paketerad av livsvisdomar, check. Seriöst, om man antecknar varje livsvisdom som dessa fyra filmer levererar tillsammans, då har man så att det räcker livet ut.

Benjamin Button, som gestaltas väl av Brad Pitt, föds gammal under slutet av första världskriget och blir sedan yngre och yngre under alla sina levnadsår. Som bebis, eller snarare, ett litet russin, lämnas han på trappan till ett ålderdomshem, där en svart husa förbarmar sig över honom och uppfostrar honom som sin egen son. Hon är djupt religiös och talar till honom på samma sätt som Forrest Gumps mamma talar till Forrest. Det är en livsvisdom här, och en livsvisdom där, allt för att han ska klara sig i den stora vida världen. När Benjamin är tillräckligt gammal, eller snarare, när han är en aning yngre, så är det till den vida världen han beger sig, full av lustiga typer, kärlek, och magiska och skrämmande ögonblick. Ibland blir det lite väl såsigt, nästan som en bearnaise som skurit sig på grund av för mycket smör, men till och från finns det ändå stunder som berör.

Det är sannolikt att många kommer älska den här filmen, rentav säga att det är den bästa de sett i sina liv. Sydstatssagor har den effekten, med all livsvisdom och hyllningar till "de annorlunda". Hur tror ni Tim Burton blev rik som ett troll? Mitt utlåtande lyder: den var okej, och något för lång. Det tycktes som Benjamin hela tiden hade "my moma used to say..." på tungan, vilket fick filmen att kännas en aning förutsägbar i all sin originalitet - if that makes any sense.

I övrigt så har vi skaffat en fet tv nu, och ett Xbox 360 med den gotiska actionrökaren "Devil May Cry 4", som jag hittills bara lyckats klara en boss på. Känns mycket lovande. Har också laddat ner den ultrastilistiska och rytmbaserade schmupen Rez HD (mycket bra) och kulspelet Switchball (kul som fan, höhö). Dessutom planerar jag att läsa igenom de bägge seriealbumen "Berlin - stad av sten" och "Berlin - stad av rök", som damp ner i posten i går. Den första har jag redan plöjt en gång, och kan bara konstatera - det är bland det mest fängslande jag läst. Missa inte!

Hej då.

fredag 2 januari 2009

Buckle your seatbelt, Storch, 'cause Mjölby is going bye-bye

http://img443.imageshack.us/img443/3063/snapshot20080612052927kh1.jpg

2008 var sannerligen ett tv-år fyllt av dansband och bönder, och 2009 tycks inte bli mindre svennebanan när de stora tv-kanalerna planerar nästa storsatsningar. Redan förra året mjukstartade TV3 med den norska realityn "Charterfeber", där barnfamiljer, partysugna 20-åringar och alkoholiserade 40-åringar ägnar sig åt tveksamma semesternöjen. Själva konceptet bygger på den brittiska white trash-reailtyn "Uncensored".

I år kommer i alla fall Kanal5, som redan hunnit sända förra årets snackis "Färjan", att visa "Charterresan", som ska dokumentera livet på ett av Vings anläggningar i Gran Canaria. TV4 reser i sin tur hela vägen till Thailand i kommande storsatsningen "Semestersvenskar", som ska porträttera livet för åtta reseledare i åldrarna 22-34. Programmet utlovar "äventyr, väntade och oväntade möten, fest och flirt", med andra ord de sedvanliga grisigheterna som så väl inspirerar till chockrubriker på kvällstidningarna löpsedlar.

Kalla mig tråkig och konservativ, men jag börjar sakna de oskuldsfulla "Sällskapsresan"-filmerna, med paret Storch (Storken!!) från Mjölby, och alla andra harmlösa charterturister från ett årtionde när lakritsshots och sex i hotellpoolen inte tillhörde vardagen.