onsdag 20 maj 2009

Gamla spel bra för fantasin


Det var en sak som slog mig härom dagen. Spel är väldigt snygga nu för tiden. Världarna som går att utforska är enorma, grafiken är high definition, texturerna knivskarpa och detaljrikedomen enorm. Varje fiende kan falla ihop död på oändligt antal sätt - tekniken kallas rag doll om jag inte är ute och cyklar. Jag minns när det var häftigt om dödsscenerna innehöll fler än två scenarion. Under det tidiga 90-talet var det fortfarande acceptabelt om neopunkaren, barbaren eller muskelknutten bara gav ifrån sig ett brusigt "woooäääähh", flög bakåt, landade platt, blinkade och försvann.

Grafiken var enkel. Miljöerna och figurerna var uppbyggda av klossar, och för varje ny generation konsoler blev byggstenarna fler och konturerna lättare att tolka. Som nostalgi uppskattar jag pixelgrafiken, den kan faktiskt betecknas som en sorts konstform. Men den är primitiv i jämförelse med vad muskelkonsolerna presterar i dag. Ändå hade 80- och 90-talets spel något som jag i vår hyperdigitala tidsålder kan sakna - förmågan att låta fantasin flöda. Båda Nintendo och Sega var extremt duktiga på att bygga en mytologi runt sina storsäljare Mario och Sonic. Med hjälp av serietidningar och tecknade tv-serier kunde spelarna se bortom pixelklossarna och veta hur hjältarna och fienderna egentligen såg ut. Och vilka personligheter de bar på. I ett modernt spel följer själva ramberättelsen med i paketet. Det gjorde den ofta inte då, utom några enstaka textrader. Därför blev man tvungen till att noggrant studera bilderna och synopsin i den medföljande manualen, köpa serietidningarna och kolla på TV3 på lördagsmorgnarna.

Man började fantisera ihop egna historier och rita av figurerna. Man tog ställning. Vem var bäst, Mario eller Sonic? Och man höll på att trilla av stolen varje gång en ny karaktär introducerades. Jag skojar inte, att få rida på dinosaurien Yoshi i Super Mario World var mitt livs just då största spelupplevelse. Snart dök han upp i serietidningarna, han fick en personlighet, jag började fantisera. En egen dinosaurie. Vad häftigt!

Nu finns han i snygg tredimensionell grafik. Liksom de flesta andra Mario- och Sonickaraktärer. Vi vet hur han ser ut om han funnits på riktigt och magin dör en smula. Igelkotten Sonic har börjat prata. Han låter som fräck amerikansk tonåring. Där försvann ytterligare en gnutta magi. På ungefär samma sätt som en bok blir film, och filmen är helt okej men inte lika bra som boken, kan jag tycka att utvecklingen av spelmediet har känts. Många av spelen är fantastiskt bra. Det är bara att allt serveras på silverfat. Inget är längre öppet för den personliga fantasin.

onsdag 29 april 2009

Space, the final frontier


Jag har alltid gillat "Star Trek". Kanske kan det bero på att det vilar något underbart utopiskt över den framtid serien och filmerna tar plats i. En värld där alla munnar är mättade, pengar avskaffade och mänskligheten står enad. En värld där vårt största uppdrag är att upptäcka nya galaxar och utvidga vårt kunnande genom att bilda allianser med utomjordingar. Jag skulle inte gå så långt som att kalla mig själv "trekkie", men jag uppskattar konceptet (och det obligatoriska tekniska mumbojumbot). För några veckor sedan köpte jag exempelvis fem Star Trek-filmer för 29 kronor styck från CDON. Nu var det några år sedan jag såg dem sist, och de är avsedda till regniga dagar i sommar.

I går fick jag tillfälle att se den senaste Star Trek-filmen,"Star Trek", den första där ingen från tv-serierna "Original series" eller "The next generation" medverkar i (förutom Leonard Nimoy, som annars tycks viga sin tid åt att plåta nakna storvuxna damer) - även om karaktärerna är hämtade från den förstnämnda. Bakom spakarna står regissören och producenten J.J. Abrams, mannen som gav oss "Lost", "Fringe" och "Cloverfield". Det ska understrykas att han är populär bland nördarna, inklusive mig själv. Att förvalta Star Trek-arvet är ett stort ansvar, men valet av honom som regissör har känts tryggt. Abrams är en nytänkare och Star Trek har länge varit i behov av förnyelse. Det enda orostecknet har varit hans förkärlek till actionscener, vilket går stick i stäv med den gamla seriens grundfilosofi - dialog och diplomati före våld.

Jag vill inte spoila filmen, men kan avslöja så här mycket: Abrams har lyckats knyta ihop påsen. Visst, diplomatin har tonats ner, actionscenerna är fler, men på det stora hela är detta en värdig elva i serien. Ni hörde mig, detta är ingen prequel - inte heller en fortsättning - men mer säger jag inte. Manuset är genomarbetat, det finns många bra twister, skådespelarna övertygar (i synnerhet Zachary Quinto, den unge Spock) och vi har säkerligen fler filmer med det nya gänget att se fram emot. Efter sömnpillret "Nemesis" är detta precis vad Star Trek-franchisen behöver för att locka en ny publik och hitta tillbaka till den gamla.

torsdag 19 mars 2009

Britter bäst på entreprenörer och Big brother-pastisch


"Dragon's Den" är ett brittiskt tv-program som TV8 plockade in för något år sedan - ett då otänkbart koncept för Sveriges television. För seriöst, räkna själva. Hur många dokumentärer på SVT handlar om folk som har det dåligt i förhållande till dokumentärer där folk vill nå kommersiell framgång (om det inte handlar om musik eller idrott, så klart)? Det ingår väl i public service-teves anda att alltid utgå ifrån att myndigheterna ska sköta allt, att folk inte är kapabla att lyckas på egen hand. Däremot säger jag inte att allt är skräp på SVT, så var snälla och misstolka mig inte. Dessutom är SVT snart redo att lansera "Draknästet", en egen variant av Dragon's Den. Kanske är det fråga om ett ideologiskifte där borta på Gärdet?

Vad är då Dragon's Den? Fyra framgångsrika entreprenörer har sammanstrålat och är redo att investera en stor summa pengar i olika idéer eller uppfinningar. Programmet är rakt och enkelt, och all spänning bygger på lyckosökarnas pitchar (presentationer) som ska sälja deras affärsidé till "drakarna". Är idén dålig kan lyckosökaren räkna med att bli sågad ner till fotknölarna, men är den bra kan han eller hon sälja en del av sitt företag, för att på så vis få kapital till att vidareutveckla sin innovation. Programmet är lärorikt, ibland gastkramande spännande och framförallt roligt - både när folk lyckas och inte lyckas, för somliga uppfinningar saknar all form av verklighetsförankring.

Gissa då min glädje när "American inventor" dök upp på TV4:s tablåer. Nu var det alltså dags för jänkarna att pröva lyckan, och den brittiska affärsmannen Peter Jones (en av de bästa drakarna, bilden t v) satt med i den tajta juryn, som i övrigt bestod av en superuppfinnare, en reklamguru och en marknadsexpert. Men bara fem minuter in i programmet började jag ana oråd. Det här var inte Dragon's Den, det var ett "American Idol" med uppfinningar i stället för artister. All fokus, och då menar jag verkligen all fokus, låg på konflikter, snyfthistorier, känslor och hemska hemska fram-och-tillbaka-klipp. Man fick inte se en enda pitch i sin helhet, och under en timme hann jag endast skymta ett fåtal uppfinningar (som oftast bara var knasiga). Resten av tiden, det vill säga cirkus 85 procent, bestod av gråtande, glada och arga ansikten. Ett mer menlöst program är svårt att tänka sig.

I nästa match möter dessa dugliga britter Sverige. Jag talar naturligtvis om vår gemensamma uppgörelse med dokusåpan "Big brother". På SVT går just nu dramaserien "183 dagar", med bland andra Tuva Novotny som dragarnamn, och är skriven av Hans Rosenfeldt. Som de flesta dagstidningar och bloggar redan konstaterat är den överpedagogiska kritiken lika inaktuell som att i dag dissa "Ace of Base". Rosenfeldt rör helt enkelt om i en gryta som slutat puttra för flera år sedan, och gör det med stereotyper av dokusåpadeltagarna, som ironiskt nog också var handplockade stereotyper. Hans manus verkar inte heller bygga på Big Brother, utan de hårdvinklade löpsedlar som programmet genererade både före och efter, och då i synnerhet efter. Dessa mörka förnedrande konsekvenser som trasiga kändiskåta människor tvingas leva med.

Att jämföra 183 dagar med tv-serien "Dead set" är väl egentligen som att jämföra äpplen och päron, även om grundpremissen är densamma. Här görs inga pretentiösa försök att placera Big brother-deltagarna på något existentiellt plan. De är precis lika nyansfattiga, stereotypa och alkoholsugna som vi minns dem från teve. Vad som är så briljant, och som får mig att le varje gång jag tänker på det, är att seriens skapare Charlie Brooker endast valt att ställa en liten, men viktig, fråga; vad händer om hela världen utanför Big brother-huset förvandlas till zombies? Och kring denna fråga har han byggt en lika läskig som underhållande tv-serie. Det här, gott folk, är inget man får lära sig på Dramatiska institutet. Long live Britain!

torsdag 12 mars 2009

Superhjältar med identitetskris


Att superhjältar på film är en lika självklar publikdragare i dag som thrillers med erotiska inslag var på 90-talet, är väl inget som får en normal biobesökare att höja på ögonbrynet. Det ska erkännas att kvaliteten i maskeradgenren har varit minst sagt skiftande, och personligen önskade jag en ny blockbuster-trend efter att ha genomlidit den andra "Fantastic 4"-rullen. Den enda kostymhjälten som jag, innan i tisdags, fortfarande hyste hopp för var Läderlappen, som Christopher Nolan briljant stöpte om i ny form efter det episka dunderfiaskot "Batman & Robin" (där regissören Joel Schumacher begick en så kallad "franchise killer"). "Batman begins" var en nystart, och till skillnad från den tidigare titelmästaren "Spiderman", vågade Nolan vara konsekvent i sin resa djupt ner i mänsklighetens mörker. Inte minst i uppföljaren "The dark knight", där Jokern lade en ny ribba för framtida superskurkar.

Jag har behövt två dagar för att smälta "Watchmen". Regissören Zack Snyder tog redan 2004 publiken med storm när han återlanserade gamle George A. Romeros zombieklassiker "Dawn of the dead". Och liksom andra legendariska regissörer (James Cameron: "Piranha 2", Sam Raimi: "Evil Dead", Peter Jackson: "Brain Dead") som slagit igenom i skräckträsket, tog Snyder klivet över till mainstreamfåran med alla specialeffektskunskaper i bagaget. Resultatet blev den homoerotiska slashern "300", vars bloddränkta ultrastilism fick miljontals män att utropa "This is Sparta!" på förfesterna. Höftskynkena må ha stannat kvar i Thermopyles, men den superputsade stilistiken har fått följa med till det fiktiva 80-tal där Watchmen tar plats. Bara i förtexterna, där ett galleri av rörliga bilder i slow motion sätter premisserna för den alternativa världsordningen, kan man ana vilken jävla petnoga demonregissör Snyder måste vara.

En mörk skugga vilar över USA. Richard Nixon är fortfarande president (i verkligheten blev han utsparkad ur Vita huset 1974), Vietnamkriget vanns överlägset av jänkarna (främst tack vare superhjälten Dr Manhattan, en elektrisk semigud som långvida överträffar sina kollegor) och Kalla kriget är i sitt mest kritiska skeende. Den enda anledningen till att ryssarna inte avfyrat sina kärnvapenraketer mot USA är Dr Manhattan, då han kan kontrollera både tid och rum och fungera som en sköld runt Nordamerika. Han är också en fullblodsnihilist, en smula opålitlig egenskap som får regeringen att stampa nervöst med fötterna. Bättre blir det inte när the Comedian, en våldshungrig cyniker av modell värre, blir karatesparkad ut ur ett skyskrapefönster. Det blir startskottet på jakten efter en mördare med siktet inställt på superhjältar, som leds av den ansiktslösa sociopaten Rorschach - en kompromisslös noirhjälte. Han försöker varna före detta superhjältar, däribland Dr Manhattan, hans femme fatale-flickvän Laurie Jupiter, Ken Lay-wannaben och mediemogulen Ozymandias samt den högst medelmåttiga (och lite töntiga) Nite Owl. Härvan blir hela tiden trassligare, och med jämna tidshopp får vi lära oss att både moral och identitet är mycket relativa begrepp hos den capeförsedda poliskåren.

Inte bara är Watchmen en polerad pärla i ett hav av supereffektsfilmer, den har också ett manus som inte liknar någon annan film i genren. I magasinet Wired talar man om en "deconstruction of superheroes", en klockren sammanfattning av ambitionen hos förlagans skapare, serienovellisten Alan Moore, att döda mytologin om superhjälten. Detta är ett av vårens mest givna biobesök.

torsdag 5 mars 2009

Arkadstickan - fritt fall i kaninhålet


Jag vill börja med en varning. Det här kommer att bli det - i särklass - nördigaste inlägg jag någonsin författat. Om det är så att ni inte är ett dugg intresserade av tv-spel, eller saknar förståelse för den besatthet som detta medium kan skapa hos en 27-årig man, sluta då för guds skull att läsa nu.

Det handlar nämligen om arkadstickor. Har nu ägt Street Fighter 4 i exakt sex dagar, och jag ska erkänna, det var kärlek vid första hadouken. För er som inte förstår konceptet fajtingspel bjuder jag på en snabb förklaring; det är som schack i 300 kilometer timmen. För att mosa motståndaren gäller att väga av hans eller hennes styrkor och svagheter, och genom att blocka, slå, sparka och utföra specialattacker hitta rätt sorts taktik. Sparkar och slag sänker snabbt motståndarens energi, men avgörandet ligger i specialattackerna, det vill säga en hastigt utförd kombination av knapptryckningar (exempelvis ner, snett fram, fram + slag eller spark). Därmed kan en vinnande taktik slå slint på grund av att man misslyckas med genomförandet av specialattacker.

SF4 är på många sätt briljant. Det är snabbt, intensivt och troget sina föregångare (i synnerhet SF2), samtidigt som det erbjuder ett balanserat spelsystem. Till exempel laddas en energimätare varje gång man blir attackerad. När mätaren är full, går det att genom en kombination avfyra en extremt kraftfull vedergällning. På så vis ges den som är i underläge en andra chans att komma tillbaka i matchen. Därför är det av största vikt att kontrollen i handen är så, i brist på bättre ord, responsiv som möjligt. Kan man kombinationen, och försöker utföra den vid rätt tillfälle, då ska den också fungera.

Tyvärr är Xbox 360:s handkontroll inte byggd för denna typ av spel. Styrkorset är i sammanhanget värdelöst och stickan svår att manövrera i intensiva fajter. Det var här någonstans som min normala logik över vad som anses vara rimligt övergick till besatthet. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en stockholmare, uppvuxen innanför tullarna och utan skidvana, som ändå väljer att lägga 15 000 på overall och utrustning till sina fyra första dagar i fjällen. Jag började leta bättre kontrollalternativ på Webhallen, och stötte på två SF4 franchise arkadstickor från Madcatz. De verkade lovande, men jag minns från tidigare erfarenheter att Madcatz-stickor klickar och kan bara röra sig åt åtta håll. Kan också tillägga att den dyrare av arkadstickorna kostar 1 700 kronor, ungefär tre gånger vad spelet kostar.

Därför började jag leta alternativ och stötte på stickor av märket Hori. Deras bästa sticka, HORI Real Arcade Pro.EX, tycktes vara ett vettigt alternativ, men för att den ska fungera bra krävs ny spak och knappar från en annan tillverkare. Möjligheten fanns också att beställa en special edition av arkadstickan (bilden), där dessa knappar ingick, men den gick bara att köpa direkt från Horis onlinebutik, som endast är på japanska. Dessutom kostade den närmare 2 000 kronor, exklusive frakt för 2,6 kilo spelkontroll från Japan. Ändå satt jag där och på allvar övervägde att försöka skriva en beställning på Google-översatt japanska.

Sedan dök ännu en tanke upp. Tänk om även Horis kontroller består av klickspakar? Jag vet att på nya arkadkabinetter, åtminstone i Japan, så har mekaniken bytts ut mot laserläsare för ökad precision. Tillbaka på ruta ett och ännu längre ner i kaninhålet. Efter att ha febrilt sökt professionella hemmabyggare, utan resultat, slogs jag av tanken: "Vad är det jag håller på med i egentligen?". Ska det här leda till en professionell karriär? Har jag, som lever lyckligt med en sambo och har fast jobb, tid att nå samma skicklighetsnivå som japanska tonåringar? Är det då rimligt att spendera närmare 3 000 kronor på en japansk specialtillverkad arkadsticka för ett enda spel, eller duger den vanliga handkontrollen för sporadiskt spelande mellan alla livets åtaganden? Ni kan nog gissa svaret själva. SF4 är ett jävligt bra spel, och jag får nöja mig med att försöka dänga upp vänner och bekanta med de enkla medel som står till buds.

Ber om ursäkt för det långa och styltiga inlägget. Nu har ni alltså fått en inblick i besatthet. Som före detta spelskribent (kunde till och med försörja mig på det) vet jag att många av mina gamla kollegor är långt värre än mig. Det är en klen tröst.

Tack och hej!

söndag 22 februari 2009

Misär i Rumänien



Efter att ha bevittnat den hittills svagaste deltävlingen i Melodifestivalen krävde nöden en film av det mer pretentiösa slaget. Det fick bli "Gadjo dilo", ett hopkok av "Svart katt, vit katt", "Zigenarnas tid" och de roligaste momenten från "Borat". Historien tar plats på en avlägsen gudsförgäten leråker i Rumänien, dit en ung fransos begett sig för att leta rätt på sin favoritsångerska. Uppdraget är tämligen dömt att misslyckas, och i stället hamnar han hos en alkoholiserad romsk gubbe vars son precis blivit arresterad av polisen. De blir genast vänner, och snart lär han känna den lilla byns befolkning – samtliga fula som stryk, spottandes och svärandes, tjocka, smutsiga och allt som ofta aspackade. Fransmannen gillar skarpt konceptet extrem fattigdom. På ett kick gör han en "going native" och börjar själv avfyra snorloskor efter varje sagd mening, spela tärning och rumla runt i skiten. Han är också en stor folkmusiksentusiast, vilket egentligen är själva kärnan i filmen. Ur misär och elände kommer ljuv dragspelsmusik och dans lika vild som vulgär. Budskapet tycks vara att ju jävligare tillvaron är, desto sannare och mer autentisk är de utsattas kulturyttringar - och det kan ju stämma. Men att se filmen 1997, då den gick upp på bio, och att se den 2009, post-"Borat", är två helt olika upplevelser. Vad som då var en dokumentär inblick i en annan värld, med ett rikt galleri av excentriska personligheter, är i dag lika komisk som inledningsscenen i Sacha Baron Cohens satirrulle. Det är helt enkelt svårt att låta bli att skratta åt fel saker.

I torsdags fick jag också förmånen att gå och se "Män som hatar kvinnor", filmatiseringen av Stieg Larssons första del i Millennium-trilogin. Som deckare var den överraskande bra, i svenska mått mätt, och bjöd in åskådaren att försöka lösa pusslet, precis som en bra mordgåta ska göra. Och att äntligen se en hacker på film som känns trovärdig, det är ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver i ett parkeringshus. Jag har egentligen bara två invändningar mot filmen, det något för långa (och veliga) slutet och Lena Endre. Att i en sådan här storsatsning ta in Sveriges sämsta skådespelerska är för mig obegripligt. Det enda hon levererar, och det enda hon KAN leverera, är sitt numera varumärkesskyddade neurotiska minspel - oavsett roll hon spelar. Lyckligtvis är hon bara med i ett fåtal scener.

Det var allt för denna gång. Tack och hej.

torsdag 12 februari 2009

Sadism, monster och Knutby


Såg den tyske skräckregissören Jörg Buttgereits dokumentär "Monsterland" i förrgår, en film där ett flertal experter på skräckområdet diskuterar olika monster, vad de betyder, från vilka myter de härstammar ifrån och varför vi behöver skräck. Den följde kanske ingen direkt röd linje, men imponerade genom att lyfta fram en del ljusskygga typer. Det var en fröjd att få höra mästaren John Carpenter ("The thing") prata om hur skräck som genre förändras i takt med samhällsklimatet, eller när Shinya Tsukamoto ("Tetsuo - the iron man") jämför västerländska monster med asiatiska, för att inte tala om den överraskande ödmjuke gothkonstnären H.R. Giger bjuda på en tur genom sitt museum. Roligast var nog ändå seriemördarexperten och konstnären Joe Coleman (hans tavla ovanför, gissa vem på porträttet), som verkligen ansträngt sig för att förstå hur våra verkliga "monster" tänker. Mycket intressant, och roligt att SVT vågar satsa på såna här udda grejer. I synnerhet när käre Jörgs kändaste film är den mycket skumma kärleksäckelskräckisen "Necromantic".

I går fick jag möjligheten att se färskingen Steve McQueens debutrulle "Hunger", en film som, namnet till trots, inte fick det att vattnas i munnen. Vet i sanningens namn inte vad jag ska tycka. Som en studie i sadism, med Cronenberg-realistiska våldsinslag, så är den lysande. Det fanns också en lång dialog mellan huvudpersonen (?) och en präst som tveklöst tillhör ett av årets allra starkaste, men somliga av scenerna var bara sjukt utdragna - på gränsen till olidliga. Däremot kan jag inte förneka att "Hunger" satte djupa avtryck, och den har etsat sig fast i minnet som ett äckligt litet sår. Se den på egen risk.

Jag hann också se första avsnittet av "Knutby - vägen hem" i går kväll, och kan bara konstatera; TV4 och dokumentära dramaproduktioner, eller hur man ska definiera genren, är ingen vidare kombination. Skådespeleriet var värre än i "Rescue 911", som brukade gå på nätterna på samma kanal. Se och lär av Mikael Marcimain, vars tv-serie om "Lasermannen" hör till topp 5 bästa dramaproduktioner någonsin i svensk tv.

Tack och hej!

måndag 9 februari 2009

Berlin och Liberty City


Det var ett tag sedan jag såg en ny film, bortsett från "Maria Larssons eviga ögonblick", som jag planerar att se i kväll, så denna gång tänkte jag ägna några rader åt en seriebok (eller grafisk novell, om man vill vara fin i kanten) och det eminenta tv-spelet "Grand theft auto 4".

Nu var det några veckor sedan jag läste färdigt de bägge Berlin-böckerna ("Berlin - stad av sten" & "Berlin - stad av rök") och har redan hunnit 100 sidor in i "Superclass", en intressant och objektiv, om än något styltig, skildring av livet hos den globala eliten, de så kallade "Davos-medborgarna". Men det är en annan historia. Skaparen av Berlin-serien, Jason Lutes, berättar i en videointervju med The Wallstreet Journal att det är delvis tack vare det gamla rollspelet "Drakar & demoner" som han lyckats skapa en så trovärdig värld. Rollspel är att aktivt delta i en historia, och att sätta sig in i sin karaktär och förstå dess förutsättningar. Utmärkt träning för alla med författarambitioner, om man ska tro Lutes. Och det bör man. "Berlin" tar plats i Weimarrepublikens Berlin, det vill säga åren mellan det första och andra världskriget, när socialdemokrater styr och kommunister och nationalsocialister kämpar om makten. Huvudpersonerna är flera, de som befinner sig på toppen, de som florerar i rödvinsvänsterkretsar, de som inget alls har och tvingas in i olika extrema fraktioner, och vanliga människor, som ännu inget anar vad som väntar bakom hörnet. Världen är rörig och Lutes lyckas med hjälp av sina figurer teckna en bild av staden, och sätta stämningen för 20- och 30-talets tidsanda, så fylld av motsättningar och förvirring att en nalkande katastrof knappast förvånar någon. Och ändå är många hoppfulla, så länge Tyskland omfamnar en judefientlig nationalism, eller för den delen, omfamnar Boljevismen. Det är en spännande läsning, och nyttig, då det i dag fortfarande finns extrema höger- och vänsterrörelser - och fortfarande, ingen väg är någonsin rak, som somliga vill få andra att tro. Vad jag gillar med "Berlin" är att dessa anhängare får mänskliga ansikten, och varken framställs som onda eller goda. De försöker bara finna sin plats i världen. Jason Lutes har sannerligen begravt sig i dessa människors psyken, och de möjligheter som fanns tillhanda på den tiden, för att skapa övertygande livsöden. Precis som i ett rollspel, om man bortser från alver, drakar och troll. Läs!

Ungefär ett år försent har jag begagnat mig ett exemplar av "Grand theft auto 4", eller "GTA 4", som det kan förkortas till. I likhet med Berlin är Liberty City, staden i spelet som man är fri att utforska, en våldsam stad fylld av motsättningar, men med kriminella gäng i stället för politiska rörelser. Det går knappt att beskriva den detaljrikedom som råder, i allt ifrån möjligheten att se på tv, ratta ett enormt utbud av fordon, dejta digitala flickvänner till att byta ringsignaler på mobiltelefonen, spela bowling och begå massmord på lokalbefolkningen. Men det är egentligen inget nytt i "GTA"-serien. Vad som känns helgjutet är den välsnickrade storyn, en tajt hämndhistoria med starka drag av "Maffiabröder" och David Cronenbergs "Eastern Promises". Radioutbudet, också ett av "GTA":s starkaste sidor, imponerar stort. Att bli jagad av polisen med "Justice" eller "Simian Mobile Disco" i högtalarna sätter verkligen stämningen på topp, eller att glida runt i natten till tonerna av "Smashing pumpkins" gamla dänga "1979". Sånt gör livet helt enkelt värt att leva.

Nåja, nu ska jag återgå till filmtittandet. Hej då!

torsdag 15 januari 2009

Ännu en sydstatssaga


En av vinterns största filmer, och som sannolikt kommer gå hem hos alla Tim Burton-diggare, är "Benjamin Buttons otroliga liv" av regissören David Fincher. Han är kanske mest känd för anarkistrullen "Fight Club", och har även gjort den superba thrillern "Zodiac", men har nu skapat vad jag skulle kalla en sydstatssaga. Tänk "Forrest Gump", tänk "Big Fish" och tänk för all del "Stekta gröna tomater". Vi har en märklig person som återberättar sin livshistoria, check, som tar plats i den amerikanska södern, check, vars handling är en gnutta magisk och hårt paketerad av livsvisdomar, check. Seriöst, om man antecknar varje livsvisdom som dessa fyra filmer levererar tillsammans, då har man så att det räcker livet ut.

Benjamin Button, som gestaltas väl av Brad Pitt, föds gammal under slutet av första världskriget och blir sedan yngre och yngre under alla sina levnadsår. Som bebis, eller snarare, ett litet russin, lämnas han på trappan till ett ålderdomshem, där en svart husa förbarmar sig över honom och uppfostrar honom som sin egen son. Hon är djupt religiös och talar till honom på samma sätt som Forrest Gumps mamma talar till Forrest. Det är en livsvisdom här, och en livsvisdom där, allt för att han ska klara sig i den stora vida världen. När Benjamin är tillräckligt gammal, eller snarare, när han är en aning yngre, så är det till den vida världen han beger sig, full av lustiga typer, kärlek, och magiska och skrämmande ögonblick. Ibland blir det lite väl såsigt, nästan som en bearnaise som skurit sig på grund av för mycket smör, men till och från finns det ändå stunder som berör.

Det är sannolikt att många kommer älska den här filmen, rentav säga att det är den bästa de sett i sina liv. Sydstatssagor har den effekten, med all livsvisdom och hyllningar till "de annorlunda". Hur tror ni Tim Burton blev rik som ett troll? Mitt utlåtande lyder: den var okej, och något för lång. Det tycktes som Benjamin hela tiden hade "my moma used to say..." på tungan, vilket fick filmen att kännas en aning förutsägbar i all sin originalitet - if that makes any sense.

I övrigt så har vi skaffat en fet tv nu, och ett Xbox 360 med den gotiska actionrökaren "Devil May Cry 4", som jag hittills bara lyckats klara en boss på. Känns mycket lovande. Har också laddat ner den ultrastilistiska och rytmbaserade schmupen Rez HD (mycket bra) och kulspelet Switchball (kul som fan, höhö). Dessutom planerar jag att läsa igenom de bägge seriealbumen "Berlin - stad av sten" och "Berlin - stad av rök", som damp ner i posten i går. Den första har jag redan plöjt en gång, och kan bara konstatera - det är bland det mest fängslande jag läst. Missa inte!

Hej då.

fredag 2 januari 2009

Buckle your seatbelt, Storch, 'cause Mjölby is going bye-bye

http://img443.imageshack.us/img443/3063/snapshot20080612052927kh1.jpg

2008 var sannerligen ett tv-år fyllt av dansband och bönder, och 2009 tycks inte bli mindre svennebanan när de stora tv-kanalerna planerar nästa storsatsningar. Redan förra året mjukstartade TV3 med den norska realityn "Charterfeber", där barnfamiljer, partysugna 20-åringar och alkoholiserade 40-åringar ägnar sig åt tveksamma semesternöjen. Själva konceptet bygger på den brittiska white trash-reailtyn "Uncensored".

I år kommer i alla fall Kanal5, som redan hunnit sända förra årets snackis "Färjan", att visa "Charterresan", som ska dokumentera livet på ett av Vings anläggningar i Gran Canaria. TV4 reser i sin tur hela vägen till Thailand i kommande storsatsningen "Semestersvenskar", som ska porträttera livet för åtta reseledare i åldrarna 22-34. Programmet utlovar "äventyr, väntade och oväntade möten, fest och flirt", med andra ord de sedvanliga grisigheterna som så väl inspirerar till chockrubriker på kvällstidningarna löpsedlar.

Kalla mig tråkig och konservativ, men jag börjar sakna de oskuldsfulla "Sällskapsresan"-filmerna, med paret Storch (Storken!!) från Mjölby, och alla andra harmlösa charterturister från ett årtionde när lakritsshots och sex i hotellpoolen inte tillhörde vardagen.