torsdag 26 juni 2008

Den svenska tidsandan

Tänkte göra en Hemingway, eller förresten, snarare en Lundell, och försöka definiera en särskild tidsanda som råder i Stockholm/Sverige i dag. Inget konstigt med det, det görs hela tiden, och varje definition behöver inte vara mer sann eller falsk än den andra. Min består av två semi-paradoxer, nynarcissismen och nyfolkligheten, vars båda existenser är lika mycket beroende av varandra som de är varandras motsatser, och bägge är, på sätt och vis, resultatet av den sociala webbens utveckling.

  • Nynarcissismen: Funderade först på att använda "post" istället för "ny", men det finns egentligen inget "post" med den stockholmska narcissismen. Den är här, starkare och odrägligare än någonsin (post 80-talets yuppieera). Skillnaden ligger i att den flyttat ut på nätet. Bloggandet var första steget, MySpace och Facebook det andra, mikrobloggar som Twitter det tredje. Men det är faktiskt statusfältet i Facebook, något undertecknad själv använder, som ändå fått mig att reflektera.

    "Johan ska laga pizza till middag."

    Inget konstigt med texten ovanför, om det nu inte vore för att Johan själv skrivit den . Det har blivit okej för var gemene man och kvinna att referera till sig själva i tredje person, ett privilegium tidigare tillägnat kejsare, kungar och mentalsjuka. Teknologin har med andra ord gjort självupptagenheten folklig. Jag behöver nog inte ge exempel på navelskådande bloggar och annat otyg, det har redan diskuterats i oändlighet. Vill bara uppmärksamma denna brytpunkt, tiden före och efter Facebook, som tiden före och efter att man började tala om sig själv i tredje person - utan att någon reagerade. Vilket lustigt nog för in mig på nästa spår.
  • Nyfolkligheten: När man trodde att stockholmaren inte kunde vara mer upptagen med sitt Norénska känsloliv (vilket är kul, ett av förra årets mest populära fraser måste ha varit; "mitt liv är som en Norénpjäs"), har svennigheten gått och blivit det nya svarta. Vi snackar om en kultur som varit död sedan Leif "Loket" Olsson hoppade av Bingolotto, något som alltid "gått hem i stugorna" men aldrig i storstan. Det är inte längre fult att gilla Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Till höst blir det storsatsningar på tv-program på temat dansband, och förra året sålde Lasse Stefanz flest skivor i Sverige, mer än någon annan artist. I dag är de, om möjligt, ännu mer aktuella. Det är bara en tidsfråga innan någon hipster knåpar ihop den första klubbremixen (gärna en refräng inbakad i en Jay-Z-låt, eller dylikt).

Kan det vara så enkelt? När internet givit folket fritt spelrum att löpa amok med personlig marknadsföring, har ett stort tomrum vuxit fram, som i sin tur måste fyllas med gemenskap, trallvänlig familjeunderhållning och artister som alla kan känna igen. Det är som om den svenska "lagomheten", denna perfekt avvägda balans, har ersatts av två extremer utan någonting mitt i mellan. Åt vilket håll kommer framtiden att bära av? Det är frågan.

2 kommentarer:

SammyBoy sa...

Ett välinitierat inlägg som alltid annars. Mina morgonrutiner har förändrats sen du började blogga. DN.se med en kanna lut kommer numer på andra plats efter dina blogginlägg.

/SammyBoy

Andreas sa...

Men jag visste inte att det fanns en valmöjlighet att inte referera sig själv i tredjeperson på facebook...
Att du sen har förstahandsinformation om sveriges B-kändisliv märks inte alls i bloggen =).
Nu ska jag försöka läsa och kommentera...