torsdag 19 mars 2009

Britter bäst på entreprenörer och Big brother-pastisch


"Dragon's Den" är ett brittiskt tv-program som TV8 plockade in för något år sedan - ett då otänkbart koncept för Sveriges television. För seriöst, räkna själva. Hur många dokumentärer på SVT handlar om folk som har det dåligt i förhållande till dokumentärer där folk vill nå kommersiell framgång (om det inte handlar om musik eller idrott, så klart)? Det ingår väl i public service-teves anda att alltid utgå ifrån att myndigheterna ska sköta allt, att folk inte är kapabla att lyckas på egen hand. Däremot säger jag inte att allt är skräp på SVT, så var snälla och misstolka mig inte. Dessutom är SVT snart redo att lansera "Draknästet", en egen variant av Dragon's Den. Kanske är det fråga om ett ideologiskifte där borta på Gärdet?

Vad är då Dragon's Den? Fyra framgångsrika entreprenörer har sammanstrålat och är redo att investera en stor summa pengar i olika idéer eller uppfinningar. Programmet är rakt och enkelt, och all spänning bygger på lyckosökarnas pitchar (presentationer) som ska sälja deras affärsidé till "drakarna". Är idén dålig kan lyckosökaren räkna med att bli sågad ner till fotknölarna, men är den bra kan han eller hon sälja en del av sitt företag, för att på så vis få kapital till att vidareutveckla sin innovation. Programmet är lärorikt, ibland gastkramande spännande och framförallt roligt - både när folk lyckas och inte lyckas, för somliga uppfinningar saknar all form av verklighetsförankring.

Gissa då min glädje när "American inventor" dök upp på TV4:s tablåer. Nu var det alltså dags för jänkarna att pröva lyckan, och den brittiska affärsmannen Peter Jones (en av de bästa drakarna, bilden t v) satt med i den tajta juryn, som i övrigt bestod av en superuppfinnare, en reklamguru och en marknadsexpert. Men bara fem minuter in i programmet började jag ana oråd. Det här var inte Dragon's Den, det var ett "American Idol" med uppfinningar i stället för artister. All fokus, och då menar jag verkligen all fokus, låg på konflikter, snyfthistorier, känslor och hemska hemska fram-och-tillbaka-klipp. Man fick inte se en enda pitch i sin helhet, och under en timme hann jag endast skymta ett fåtal uppfinningar (som oftast bara var knasiga). Resten av tiden, det vill säga cirkus 85 procent, bestod av gråtande, glada och arga ansikten. Ett mer menlöst program är svårt att tänka sig.

I nästa match möter dessa dugliga britter Sverige. Jag talar naturligtvis om vår gemensamma uppgörelse med dokusåpan "Big brother". På SVT går just nu dramaserien "183 dagar", med bland andra Tuva Novotny som dragarnamn, och är skriven av Hans Rosenfeldt. Som de flesta dagstidningar och bloggar redan konstaterat är den överpedagogiska kritiken lika inaktuell som att i dag dissa "Ace of Base". Rosenfeldt rör helt enkelt om i en gryta som slutat puttra för flera år sedan, och gör det med stereotyper av dokusåpadeltagarna, som ironiskt nog också var handplockade stereotyper. Hans manus verkar inte heller bygga på Big Brother, utan de hårdvinklade löpsedlar som programmet genererade både före och efter, och då i synnerhet efter. Dessa mörka förnedrande konsekvenser som trasiga kändiskåta människor tvingas leva med.

Att jämföra 183 dagar med tv-serien "Dead set" är väl egentligen som att jämföra äpplen och päron, även om grundpremissen är densamma. Här görs inga pretentiösa försök att placera Big brother-deltagarna på något existentiellt plan. De är precis lika nyansfattiga, stereotypa och alkoholsugna som vi minns dem från teve. Vad som är så briljant, och som får mig att le varje gång jag tänker på det, är att seriens skapare Charlie Brooker endast valt att ställa en liten, men viktig, fråga; vad händer om hela världen utanför Big brother-huset förvandlas till zombies? Och kring denna fråga har han byggt en lika läskig som underhållande tv-serie. Det här, gott folk, är inget man får lära sig på Dramatiska institutet. Long live Britain!

torsdag 12 mars 2009

Superhjältar med identitetskris


Att superhjältar på film är en lika självklar publikdragare i dag som thrillers med erotiska inslag var på 90-talet, är väl inget som får en normal biobesökare att höja på ögonbrynet. Det ska erkännas att kvaliteten i maskeradgenren har varit minst sagt skiftande, och personligen önskade jag en ny blockbuster-trend efter att ha genomlidit den andra "Fantastic 4"-rullen. Den enda kostymhjälten som jag, innan i tisdags, fortfarande hyste hopp för var Läderlappen, som Christopher Nolan briljant stöpte om i ny form efter det episka dunderfiaskot "Batman & Robin" (där regissören Joel Schumacher begick en så kallad "franchise killer"). "Batman begins" var en nystart, och till skillnad från den tidigare titelmästaren "Spiderman", vågade Nolan vara konsekvent i sin resa djupt ner i mänsklighetens mörker. Inte minst i uppföljaren "The dark knight", där Jokern lade en ny ribba för framtida superskurkar.

Jag har behövt två dagar för att smälta "Watchmen". Regissören Zack Snyder tog redan 2004 publiken med storm när han återlanserade gamle George A. Romeros zombieklassiker "Dawn of the dead". Och liksom andra legendariska regissörer (James Cameron: "Piranha 2", Sam Raimi: "Evil Dead", Peter Jackson: "Brain Dead") som slagit igenom i skräckträsket, tog Snyder klivet över till mainstreamfåran med alla specialeffektskunskaper i bagaget. Resultatet blev den homoerotiska slashern "300", vars bloddränkta ultrastilism fick miljontals män att utropa "This is Sparta!" på förfesterna. Höftskynkena må ha stannat kvar i Thermopyles, men den superputsade stilistiken har fått följa med till det fiktiva 80-tal där Watchmen tar plats. Bara i förtexterna, där ett galleri av rörliga bilder i slow motion sätter premisserna för den alternativa världsordningen, kan man ana vilken jävla petnoga demonregissör Snyder måste vara.

En mörk skugga vilar över USA. Richard Nixon är fortfarande president (i verkligheten blev han utsparkad ur Vita huset 1974), Vietnamkriget vanns överlägset av jänkarna (främst tack vare superhjälten Dr Manhattan, en elektrisk semigud som långvida överträffar sina kollegor) och Kalla kriget är i sitt mest kritiska skeende. Den enda anledningen till att ryssarna inte avfyrat sina kärnvapenraketer mot USA är Dr Manhattan, då han kan kontrollera både tid och rum och fungera som en sköld runt Nordamerika. Han är också en fullblodsnihilist, en smula opålitlig egenskap som får regeringen att stampa nervöst med fötterna. Bättre blir det inte när the Comedian, en våldshungrig cyniker av modell värre, blir karatesparkad ut ur ett skyskrapefönster. Det blir startskottet på jakten efter en mördare med siktet inställt på superhjältar, som leds av den ansiktslösa sociopaten Rorschach - en kompromisslös noirhjälte. Han försöker varna före detta superhjältar, däribland Dr Manhattan, hans femme fatale-flickvän Laurie Jupiter, Ken Lay-wannaben och mediemogulen Ozymandias samt den högst medelmåttiga (och lite töntiga) Nite Owl. Härvan blir hela tiden trassligare, och med jämna tidshopp får vi lära oss att både moral och identitet är mycket relativa begrepp hos den capeförsedda poliskåren.

Inte bara är Watchmen en polerad pärla i ett hav av supereffektsfilmer, den har också ett manus som inte liknar någon annan film i genren. I magasinet Wired talar man om en "deconstruction of superheroes", en klockren sammanfattning av ambitionen hos förlagans skapare, serienovellisten Alan Moore, att döda mytologin om superhjälten. Detta är ett av vårens mest givna biobesök.

torsdag 5 mars 2009

Arkadstickan - fritt fall i kaninhålet


Jag vill börja med en varning. Det här kommer att bli det - i särklass - nördigaste inlägg jag någonsin författat. Om det är så att ni inte är ett dugg intresserade av tv-spel, eller saknar förståelse för den besatthet som detta medium kan skapa hos en 27-årig man, sluta då för guds skull att läsa nu.

Det handlar nämligen om arkadstickor. Har nu ägt Street Fighter 4 i exakt sex dagar, och jag ska erkänna, det var kärlek vid första hadouken. För er som inte förstår konceptet fajtingspel bjuder jag på en snabb förklaring; det är som schack i 300 kilometer timmen. För att mosa motståndaren gäller att väga av hans eller hennes styrkor och svagheter, och genom att blocka, slå, sparka och utföra specialattacker hitta rätt sorts taktik. Sparkar och slag sänker snabbt motståndarens energi, men avgörandet ligger i specialattackerna, det vill säga en hastigt utförd kombination av knapptryckningar (exempelvis ner, snett fram, fram + slag eller spark). Därmed kan en vinnande taktik slå slint på grund av att man misslyckas med genomförandet av specialattacker.

SF4 är på många sätt briljant. Det är snabbt, intensivt och troget sina föregångare (i synnerhet SF2), samtidigt som det erbjuder ett balanserat spelsystem. Till exempel laddas en energimätare varje gång man blir attackerad. När mätaren är full, går det att genom en kombination avfyra en extremt kraftfull vedergällning. På så vis ges den som är i underläge en andra chans att komma tillbaka i matchen. Därför är det av största vikt att kontrollen i handen är så, i brist på bättre ord, responsiv som möjligt. Kan man kombinationen, och försöker utföra den vid rätt tillfälle, då ska den också fungera.

Tyvärr är Xbox 360:s handkontroll inte byggd för denna typ av spel. Styrkorset är i sammanhanget värdelöst och stickan svår att manövrera i intensiva fajter. Det var här någonstans som min normala logik över vad som anses vara rimligt övergick till besatthet. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en stockholmare, uppvuxen innanför tullarna och utan skidvana, som ändå väljer att lägga 15 000 på overall och utrustning till sina fyra första dagar i fjällen. Jag började leta bättre kontrollalternativ på Webhallen, och stötte på två SF4 franchise arkadstickor från Madcatz. De verkade lovande, men jag minns från tidigare erfarenheter att Madcatz-stickor klickar och kan bara röra sig åt åtta håll. Kan också tillägga att den dyrare av arkadstickorna kostar 1 700 kronor, ungefär tre gånger vad spelet kostar.

Därför började jag leta alternativ och stötte på stickor av märket Hori. Deras bästa sticka, HORI Real Arcade Pro.EX, tycktes vara ett vettigt alternativ, men för att den ska fungera bra krävs ny spak och knappar från en annan tillverkare. Möjligheten fanns också att beställa en special edition av arkadstickan (bilden), där dessa knappar ingick, men den gick bara att köpa direkt från Horis onlinebutik, som endast är på japanska. Dessutom kostade den närmare 2 000 kronor, exklusive frakt för 2,6 kilo spelkontroll från Japan. Ändå satt jag där och på allvar övervägde att försöka skriva en beställning på Google-översatt japanska.

Sedan dök ännu en tanke upp. Tänk om även Horis kontroller består av klickspakar? Jag vet att på nya arkadkabinetter, åtminstone i Japan, så har mekaniken bytts ut mot laserläsare för ökad precision. Tillbaka på ruta ett och ännu längre ner i kaninhålet. Efter att ha febrilt sökt professionella hemmabyggare, utan resultat, slogs jag av tanken: "Vad är det jag håller på med i egentligen?". Ska det här leda till en professionell karriär? Har jag, som lever lyckligt med en sambo och har fast jobb, tid att nå samma skicklighetsnivå som japanska tonåringar? Är det då rimligt att spendera närmare 3 000 kronor på en japansk specialtillverkad arkadsticka för ett enda spel, eller duger den vanliga handkontrollen för sporadiskt spelande mellan alla livets åtaganden? Ni kan nog gissa svaret själva. SF4 är ett jävligt bra spel, och jag får nöja mig med att försöka dänga upp vänner och bekanta med de enkla medel som står till buds.

Ber om ursäkt för det långa och styltiga inlägget. Nu har ni alltså fått en inblick i besatthet. Som före detta spelskribent (kunde till och med försörja mig på det) vet jag att många av mina gamla kollegor är långt värre än mig. Det är en klen tröst.

Tack och hej!