Tänkande maskiner

Youtube-klippet här ovanför är trailern till uppföljaren av en 80-talets mest klassiska hackerfilmer, WarGames. Filmen är en blandning av en teknologisk dystopi (i takt med att datorerna blir intelligentare, kan de vända sig emot sina herrar) och Kalla kriget-feber. Och nu kommer som sagt uppföljaren WarGames: The Dead Code, som går direkt på DVD i staterna. Med största sannolikhet gäller samma premisser i Sverige.

Men vad som är intressant med dessa filmer, tillsammans med The Matrix, Bladerunner, Terminator, Ghost in the Shell, 2001, ja, och några till, är att teknologin till slut når en fas i vilken ett tillstånd av intelligens uppstår. Vi är många som är djupt fascinerade över just detta tillstånd, och vilket filosofiskt förhållningssätt gentemot detta man ska hålla. Om en maskin kan tänka, resonera och "känna" på samma sätt som oss, är den då mänsklig, har den vad som kan kallas själ?

I en lysande artikel i tidningen Wired berättas om de två rivalerna Chris McKinstry och Pushpinder Singh som båda var fast beslutna att utveckla artificiell intelligens. Bägge två var långt före sin tid, ogillade varandra och 2006 tog båda, med en månads mellanrum, sina liv. Men deras teorier är fantastiskt inspirerande och, vad jag misstänker, håller på att implementeras i nästa generations internet, den så kallade "semantiska webben".

Teorin är i enkla drag följande; vad är egentligen intelligens? McKinstry och Singh trodde båda att intelligens är som en central med massor av agenter. Varje agent har en enkel uppgift att sköta, till exempel öppna en dörr, böja ett finger eller söka en relevant webbsida. När de gjort vad de ska rapporterar de tillbaka till centralen. Med andra ord, ju fler agenter som jobbar för centralen, desto intelligentare blir centralen, till den dag då kvoten nåtts och ett "medvetande" skapats. Vad de försökte göra vara att skapa databaser (hjärnan) som fylldes med påståenden (agenter), tills databasen nått den grad av intelligens så att den kunde ställa upp på Turings test.

Vägen dit är fortfarande mycket lång. Åtminstone när det gäller robotar. Men den semantiska webben ligger i startgroparna. Nova Spivack, som grundade Earthweb, ett av världens första internetföretag, definierar den semantiska webben som ett sätt för datorn att förstå och kategorisera innehållet i dokument och filer på internet. Han är också på gång att släppa redskapet Twine, en slags organisatör som ska förenkla surfandet, ta fram relevant information och kunna dela den användare emellan. Twine bygger på (eller ja, delar åtminstone) McKinstrys och Singhs principer, det är en databas med agenter som försöker förutsäga användarens beteende baserat på tidigare nedslag. Ju fler som använder verktyget, desto intelligentare blir det, och kan då lättare förutspå användarens behov.

I Silicon Valley brukar man kalla internet för "the cloud". Googles ambitioner att skapa mjukvara för internet har således kommit att refereras till som "cloud computing". E-post, bilder, sociala nätverk (OpenSocial), kartor, ordbehandlare, you name it, allt ska rymmas inom Googles molniga domäner. Googles ambitioner har dock inte undgått kritik. Ett argument har bland annat varit att i framtiden kommer alla våra datorer vara agenter åt Googles enorma databas. Man kan fråga sig om HAL 9000, Skynet eller datorprogrammet i WarGames är fantasier eller potentiella domedagsprofetior.

På sajten kurzweilAI.net publicerades diskussionen "Will machines become conscious?" i vilken Ray Kurzweil argumenterar att skillnaden ändå är stor mellan intelligens och mänsklig intelligens. Vi har för närvarande något som datorer saknar, känslor. I tv-spel försöker utvecklare emulera mänskliga reaktioner, men vi har fortfarande inga problem att separera en riktig människa från en artificiell. Datorer kan utföra mycket avancerade beräkningar, men de klarar till exempel inte att vara spontant roliga. (Hmm... Jag undrar om det är därför Apple skippade "Tell me a joke"-funktionen i röststyrningen i Leopard?) Kurzweil menar hur som helst att datorer ändå är på väg mot mänsklig intelligens. Han beräknar att om tjugo år kommer vi att kunna kommunicera med en dator på samma sätt som vi i dag pratar med varandra.

Frågan är bara hur strukturen kommer att se ut. Internet är redan i dag ett hav med miljontals seglare, några gigantiska kryssningsfartyg och ett gäng pirater. Är det tid att börja oroa sig för monstren på botten, som dagligen observerar oss, lär sig av oss, i väntan på att en dag hugga till? Eller är jag bara paranoid?

Nytt om Spotify

Utan att egentligen veta vad jag snackar om nu, gjorde jag en ny, kanske skrämmande, upptäckt hos det svensk-luxemburgiska musikprogrammet Spotify (gick för övrigt förbi deras kontor i dag. De har en stor logga på husfasaden nära Humlegården). När programmet startade skedde någon sorts automatisk uppdatering. Efteråt blev somliga låtar rödmarkerade, och när jag försökte spela dem fick jag svaret: "The selected song is not available in your country".

Vilka slutsatser kan man då dra från detta? För det första tycks de faktiskt, på riktigt, knyta avtal med musikbranschen. Då de inte säger mycket på sin sajt kan man ändå börja utgå från att företaget är legitimt, vilket är positivt. Produkten känns ju liksom helgjuten. Men det finns så klart en negativ aspekt också, vilket inte är Spotifys fel. Ska inte jag, som europeisk musikkonsument, kunna avnjuta samma låtar som mina bröder och systrar på andra sidan Atlanten?

Vare sig vi vill det eller inte, lever vi i en globaliserad postmodern värld. Det innebär att jag, Hideo, Michael, Hector och Tirivaviri vill lyssna på samma musik, se samma filmer, använda samma datorprogram, allt detta, samtidigt. Jag vill inte behöva vänta, eller för den delen, inte få lyssna alls på grund av upphovsrättsregler. Det har gjorts en film av ett gäng danskar om hur upphovsrätten faktiskt motarbetar kreativa och kulturella krafter. Den kommer också att sändas i SVT2 lördag den 3 maj.

Men visst, jag fattar, upphovsrätt kan också vara bra. Men det känns liksom trist att förespråka den. Ämnet är dessutom tillräckligt komplicerat, såväl filosofiskt som juridiskt, att jag inte orkar börja någon ny debatt. Det känns som det mesta redan har sagts. Hur som helst, Spotify, om ni läser det här, kul att ni verkar vara legitima trots allt. Men snälla, sluta göra fler låtar obrukbara för oss stackars europeer. Puss!

Är räddningen på väg?

Jag har ju varit ganska förbannad på mitt 3G-modem från kinesiska tillverkarna Huawei. Om segheten beror på dem eller operatören Tele2 låter jag vara osagt, men nu tycks räddningen snart vara här. Enligt en artikel på BBC News hemsida ska Nokia, Finlands stolthet, snart frälsa oss med "4G", så kallat LTE-nätverk (Long term evolution). Till skillnad från 3G ska LTE vara snabbare, erbjuda bättre täckning och så småningom ersätta wi-fi. Det är inte lite kaxigt. Samtidigt håller Intel på att utveckla ett eget 4G-system kallat Wimax, som de självklart påstår vara "framtiden för trådlös kommunikation". Vem som vinner återstår att se, kanske kan båda teknikerna samexistera. Vem vet?

Hur som helst ska LTE skeppas till USA och Kina inom kort, om det inte redan påbörjats. När det kommer till Sverige är väl upp till gudarna. Som "ledande tekniknation" [host host] har Sverige varit oroväckande segt. I min fantasi föreställer jag mig hur riksdagen, likt en skock dagisfröknar, påpekar med en gemensam tillrättavisande folkhemsk stämma: "Ja, men nu måste ni faktiskt förstå, vi har ju redan investerat en massa i 3G. Nu får ni faktiskt vänta en 10-15 år tills vi bygger om masterna igen." Efter ett halvårs gnäll från entreprenörer svarar riksdagen sedan irriterat (fortfarande tillrättavisande): "Jaja, vi får väl tillsätta en tvåårig utredning då. Men då får ni sluta tjata".

Det är lustigt, det här med wi-fi och 3G i Sverige. Lagom när 3G-masterna stod klara kom folk på att wi-fi var mycket snabbare och billigare att montera. Men då var det liksom för sent. I USA är wi-fi sjukt stort, det finns en massa konkurrerande bolag som erbjuder trådlöst nätverk överrallt. Det är därför Amazon så självsäkert kunde lansera Kindle. På den är surfningen gratis, och summan av kardemumman är att alla ägare av produkten har en hel bokaffär i fickan – oberoende av vart man befinner sig. I Sverige skulle vi behöva gå in på en Max Hamburgarrestaurang för att kunna köpa böcker (och vissa heta wi-fi-spottar). Detsamma gäller iPhone. Alla coola wi-fi-beroende widgets, typ webbläsaren Safari, är något som enbart kan nyttjas på utvalda platser.

Nog sagt om det. Nu ska jag snart slå av mitt 3G-modem från Huawei, om det inte hinner slå av sig själv först, vill säga.

Uppdatering. Har misstagit mig lite angående Kindles inbyggda wi-fi. Publicerar Alexanders korrekta, om än nördiga, tillrättavisning. Nu vet jag var ribban är lagd.

"Nu har ju inte Kindle wifi iofs :)
Den kör EVDO som också är en 3G-teknik, som ungefär motsvarar HSPA som ditt UMTS-modem kör.

Vad jag förstått så är LTE en vidareutveckling av UMTS, så det kanske går att uppgradera befintliga master och ändå behålla bakåtkompatibilitet."

Steve Jobs nyckelord

Embedded Video

Virus på Mac

Okej, det verkar gå bättre för Google än vad jag gav intryck av i förra inlägget. Enligt denna artikel i Wired berättas att Googles aktier klättrade rekordhöga 20 procent i fredags. Anledningen till att de ändå klarat sig så bra, trots att de flesta tippat 2008 som ett mörkt år, beror på att de lyckas få ut mer pengar från varje klickad annons än andra, samt fokuserat starkt på utländska marknader. Det låter ju ganska sannolikt, vilket får mig att le, att experter så ofta lyckas ställa fel prognoser. Affärer, väder, politik, you name it, inget är någonsin glasklart.

Var alltid kritisk, ta inget för givet, utgå alltid från det värsta. Det är något Apple borde börja tänka på. I en krönika i Businessweek välkomnar Roger L. Kay, kolumnist och teknik-VD, Apple till Microsofts underbara virusinfekterade värld. Det är ju ganska känt att Apples produkter, allt sedan iPodens introduktion, vuxit i popularitet. Att macar inte blir attackerade av virus har alltid varit ett säljargument. Kay påpekar i sin krönika att OS X (Panther, Tiger, Leopard) aldrig varit immuna mot virus. Macarnas bästa skydd, vilket också bidrog till deras slogan "Think Different", har varit det lilla utbudet i jämförelse med PC-datorerna och Windows. Hackare har givit blanka fan i macen, fram tills nu vill säga.

Macar säljer som aldrig förr. Samtidigt blir hackare provocerade av Apples arroganta framhållning. De gör reklamfilmer som hånar PC-användare, tar 30 procent av varje såld iTunes-låt, låter bara handplockade aktörer skapa mjukvara till iPhonen och så vidare. I mångas ögon börjar Apple bli det nya ondskefulla imperiet. Sånt hatar hackare. Vem vet, om ett-två år kanske man måste ha ett äckligt McAfee eller Norton blippandes i docken, som stör arbetsron med strömmar av varningar. Det vore ju inget vidare.

Spotify - nästa generations iTunes?

Fått chansen att provköra betan på Spotify, en ny musiktjänst skapat av ett svenskt-luxemburgiskt företag med samma namn. Typiskt startup, kan man säga. Ungefär som den underbara webbläsaren Flock jag installerat på burken (och vars inbyggda bloggeditor används i skrivande stund). Gissa vad deras företagsnamn är? Du gissade rätt, Flock. Hur som helst, Spotify följer alla principer som är typiska för en ny, spännande Web 2.0-produkt. Den är gratis, tycks bygga på nån typ av p2p-teknik (kan dock ha fel), och ska finansieras med reklam. Spotify erbjuder ett gediget musikbibliotek, som de kaxigt påstår ska bli störst i världen, och allt ska strömmas gratis genom en nedladdningsbar mediaspelare. Har sett liknande grejer tidigare, i synnerhet Pandora, men de fick ju problem med upphovsrätten - åtminstone utanför USA.

Det här kan bli precis hur stort som helst. Och det kan gå käpprätt åt helsike. Jag börjar med det positiva. Spelaren liknar i mångt och mycket iTunes, med meta-taggar som omslag, arkiv, med mera. I en sökruta skriver man det band som önskas och vips, en lista med en massa låtar dyker upp. Dubbelklicka och låten kickar igång. De går till och med att släppa ner i olika mappar. Bra och behändigt.

Hur skulle nu tjänsten finansieras? Ja just det, reklam. Reklam på nätet är ingen höjdare just nu. I synnerhet tjänster relaterade till kultur och nöje. Det finns två anledningar till detta.

1. Ex. Facebook. Företaget har övervärderats brutalt. Deras årliga omsättning är inte i närheten av det beräknade aktievärdet. Varför? Nöjesrelaterade produkter utgör bara en liten del av hela annonsmarknaden. Men hur i helsike annonserar man ut hemorrojdsalva till användare av Facebook? Vill man träffa rätt målgrupp, och det vill man, så måste målgruppen avslöja sig. Och det finns ingen på Facebook som går ut med att röven svider. Hur ska då Spotify kunna kartlägga sina användare? På vilket sätt kan de locka annonsörerna, om de inte har en aning om vilka användarna är? Risken för spionprogram blir då stor.

2. Vilka är det då som tjänar pengar på alla med hemorrojder? Google. Folk sitter och skruvar sig på stolen, går in på Google och gör en sökning efter salva. Pang, en betald länk ligger längst upp bland alla sökresultat. Google har i dag över 40 procent av hela internets annonsmarknad. De är jättar. Men även deras plånbok börjar samla malar. Om än temporärt (eller?) så mår inte världsekonomin så bra just nu. Bolånekrisen har gjort amerikanarna, de största konsumenterna i världen, mindre köpstarka. Har man inga pengar på fickan, då klickar man inte på reklamlänkar, vilket resulterar i att Google förlorar stora delar av sin inkomst. Om detta drabbar Google hårt, hur drabbas då Spotify?

Spotify har med andra ord ett uselt utgångsläge. De har en bra produkt, men den ligger i gråzonen över vad som kan räknas som lagligt. Och de vill finasiera den med reklam och locka annonsörer med en målgrupp de inte har en aning om. Dessutom, det här kan låta vidskepligt, har de ett kontor på Humlegårdsgatan i Stockholm och ett i Luxemburg. Det luktar it-boom och jakt på riskkapitalister lång väg. Men vi säger så här, jag använder gladligen deras mediaspelare (utbudet är fantastiskt), men jag avråder alla aktieköp. Dessutom går inga låtar att lägga in på min iPod, vilket gör produkten genialisk och begränsand på samma gång.

Just ja, min Macbook Pro är som vanligt fantastisk. Mer uppdateringar om den snart.

Skräpmodem från Tele2

Hmmm… Hade tänkt ägna några rader åt att återigen hylla min Macbook Pro. Beskriva nya små upptäckter, såsom att bildskärmsljuset inte bara kalibreras efter belysningen i rummet, utan även efter den dominerande färgen på skärmen (till exempel en stor ljus ruta, som en textfil, gör skärmen ljusare, medan en mörk ruta, som en hemsida med mörk bakgrund, tonar ner skärmljuset). Eller så hade min uppmärksamhet riktats mot nyligen installerad mjukvara (utvecklarna rimmar på ”à la daube” och ”det e’ soft”). Men icke. I stället har mitt hemska Huawei 3G-modem med Tele2 som operatör givit mig huvudbry. Seriöst, vem blir inte förbannad när en halv text raderats i Facebook på grund av att modemet säger ”Cannot find the device. Application will now quit”? Jag menar, vafan!

Så nu sitter jag i Word och måste formulera mig, som om det vore ett 56k-modem från 1998 (och någon jobbig släktig som försöker ringa hela tiden). Självklart har problemet sitt ursprung i att det inte är Apple som står som tillverkare, utan Kinas svar på Sony och Toshiba hopslaget i ett (Huawei alltså). Det, eller självfallet, att Tele2:s täckning inte är så lysande som de själva gärna påstår. Men för att återgå till det tidigare påståendet, Apples filosofi har alltid varit att kontrollera hela processen. De gör hårdvaran, mjukvaran, tillbehören, mp3-spelaren, handdatorn och den trådlösa nätverksadaptern. Inga problem, allt flyter på utan flaskhalsar och annat jävelskap. Steve Jobs och hans trogna riddare sitter och är genialiska i Kalifornien, dricker kaffe från Starbucks, röker några joints på stranden, käkar tofurullar och lyssnar på Leonard Cohen. Däremellan sliter de hund i fabriken, blir ständigt piskade av diktatorn, bryter samman, blir sparkade och sedan återanställda, och efter tre års slit har de en perfekt produkt. Inget semi-funktionellt östasiatiskt krimskrams. Inget som går att slänga in i ett specialerbjudande med 24 månaders bindningstid. Det är en produkt som är vacker att beskåda, skön att ta på, kan anslutas behändigt och fungerar felfritt.

Nu har ju tyvärr Apple inte gett sig in i den mobila bredbandsmarknaden. Men jag säger som Carlsberg-reklamen: ”But if they did, they would proberly be the best 3G-modemtillverkare in the world”. Faktiskt. Den skulle kunna heta iTravel, vara silvergrå till ytan, smäcker med avlångsrunda kanter samt besmyckad med en täckningsavläsare, vars design härleder tankarna till ett lackmuspapper. Kom igen Apple, sätt igång och uppfinn!

Windows på Macen. Förlåt Steve.

Sådär, nu har jag börjat bekanta mig lite med min kära MacBook Pro. Såg till att installera webbläsaren Flock, som inte fungerade på gamla burken, och den fungerar utmärkt. Det känns skönt, behagligt och alldeles, alldeles underbart.

Upptäckte en annan smått pornografisk detalj på höljet. Bärbara macar har som normalt en liten lampa vid datorns ytterkant, som pulserar när den är ihopfälld och fortfarande påslagen. På MacBook Pro:n har denna finess raffinerats ytterligare. På själva knappen, som släpper låsningen så att skärmen kan vikas upp, finns ett litet hål. Ljuset pulserar ur detta. Det kan låta banalt, men i mina ögon är det ytterligare ett bevis på Apples extremt goda smak.

Bröt ett tabu också och installerade Windows XP via Bootcamp (nytt för Leopard). Tog en jävla tid och offrade 28 GB till partionen. Har man en monsterdator så vill man ju gärna gejma lite. Köpte två spel och en handkontroll (en Microsoft 360-dosa för den som undrar) och jag är sjukt nöjd. Ett av spelen var Colin McRae DiRT, det senaste i rallyserien, som är inåt helvetes snyggt. Det var i princip som att spela på Xbox 360 (nästan, men inte riktigt). Ett konsolköp känns i nuläget mycket avlägset.

Det har egentligen bara uppkommit ett orosmoment. Vid Windows-installationen blev datorn, utan att överdriva, så het att man skulle kunna ha stekt ägg på baksidan. Fläktarna gick aldrig igång och hårddisken började ge ifrån sig ljud, ett rasslande som fick magen att knyta sig. Nu har den dock blivit lugnare, men jag är fortfarande orolig. Ska man kanske kontakta säljaren och höra efter?

Inom de närmaste dagarna planerar jag att installera Adobes CS3-paket och Office 2008. Det ska bli trevligt att se hur mycket bättre användarupplevelsen blir, i jämförelse med de gamla sunkversionerna jag hade på min sjukt sega iBook G4.

Hehe, den som faktiskt orkade läsa hela texten kan ju lämna en kommentar, bara så jag vet hur usel statistiken blir. Sayonara!

En ny burk

Ooooohhh... Mmmmm...

Jepp, då har man köpt sig en ny dator. Fyra år sedan sist och den gamla iBooken började kännas ganska sliten. Valet föll på en MacBook Pro, den senaste modellen som släpptes i början av förra av månaden.

Det har hittills varit en smakfull upplevelse. Att öppna en Apple-låda med en ny Mac ger ett osvikligt intryck av exklusivitet. I synnerhet den lilla pappbox inuti paketet med bläcksvart yta och texten "Designed by Apple in California" i kritvit Helvetica. I den ligger en manual i vitt med texten "Allt om Mac" i ljusgrått, varpå en bunt installationsskivor med budskapet "Everything else". Enkelt, stilrent och med en gnutta humor. Det är svårt att inte vara lyrisk.

Så är det med Apples produkter. Alltid möts man av små överraskningar, detaljer som fram tills denna dag varit okända, men efter två minuter blir självklarheter. Som elsladden. Från att ha tryckts fast, som med de flesta datorer, sugs den nu istället in i uttaget med hjälp av magnetism. En sån liten detalj, något få ens skulle reflektera över. Jag undrar hur länge Steve Jobs befann sig i Zen innan han fick denna uppenbarelse.

Leopard är givitvs underbart, i synnerhet för en kille som helt missade Tiger-revolutionen med widgets och dylikt. Den nya musplattan är grym, har särskilda funktioner för både en, två och tre fingrar, och är kanske något onödig, men skänker en lekfull glädje. En annan cool detalj är att macen anpassas efter ljuset i rummet. Släcks lampan börjar tangentbordet att lysa och skärmljuset mattas av.

Att beskriva mjukvaran tar för lång tid. Men det är bra grejer, tro mig. Haha, som om ni inte redan visste det. Här är i alla fall specifikationerna för dem som är intresserade:

MacBook Pro 2.4 GHz
15,3" Wide-Screen
4 GB RAM
200 GB Hårddisk
256 MB GeForce 8600M GT
DVD-Brännare

Sen är det väl inbyggt trådlöst nätverkskort, blåtand och en massa andra självklarheter. Missminner jag mig inte finns stöd för HDMI också. Good stuff för nån med en CRT-teve (dvs, en gammal fyrkantig bildrörsteve).

Nu ska jag lägga mig och drömma erotiska drömmar om Steve Jobs, iklädd runda John Lennon-glasögon, svart turtleneck, enkla jeans och ett orakat sociopatiskt leende.