måndag 9 februari 2009

Berlin och Liberty City


Det var ett tag sedan jag såg en ny film, bortsett från "Maria Larssons eviga ögonblick", som jag planerar att se i kväll, så denna gång tänkte jag ägna några rader åt en seriebok (eller grafisk novell, om man vill vara fin i kanten) och det eminenta tv-spelet "Grand theft auto 4".

Nu var det några veckor sedan jag läste färdigt de bägge Berlin-böckerna ("Berlin - stad av sten" & "Berlin - stad av rök") och har redan hunnit 100 sidor in i "Superclass", en intressant och objektiv, om än något styltig, skildring av livet hos den globala eliten, de så kallade "Davos-medborgarna". Men det är en annan historia. Skaparen av Berlin-serien, Jason Lutes, berättar i en videointervju med The Wallstreet Journal att det är delvis tack vare det gamla rollspelet "Drakar & demoner" som han lyckats skapa en så trovärdig värld. Rollspel är att aktivt delta i en historia, och att sätta sig in i sin karaktär och förstå dess förutsättningar. Utmärkt träning för alla med författarambitioner, om man ska tro Lutes. Och det bör man. "Berlin" tar plats i Weimarrepublikens Berlin, det vill säga åren mellan det första och andra världskriget, när socialdemokrater styr och kommunister och nationalsocialister kämpar om makten. Huvudpersonerna är flera, de som befinner sig på toppen, de som florerar i rödvinsvänsterkretsar, de som inget alls har och tvingas in i olika extrema fraktioner, och vanliga människor, som ännu inget anar vad som väntar bakom hörnet. Världen är rörig och Lutes lyckas med hjälp av sina figurer teckna en bild av staden, och sätta stämningen för 20- och 30-talets tidsanda, så fylld av motsättningar och förvirring att en nalkande katastrof knappast förvånar någon. Och ändå är många hoppfulla, så länge Tyskland omfamnar en judefientlig nationalism, eller för den delen, omfamnar Boljevismen. Det är en spännande läsning, och nyttig, då det i dag fortfarande finns extrema höger- och vänsterrörelser - och fortfarande, ingen väg är någonsin rak, som somliga vill få andra att tro. Vad jag gillar med "Berlin" är att dessa anhängare får mänskliga ansikten, och varken framställs som onda eller goda. De försöker bara finna sin plats i världen. Jason Lutes har sannerligen begravt sig i dessa människors psyken, och de möjligheter som fanns tillhanda på den tiden, för att skapa övertygande livsöden. Precis som i ett rollspel, om man bortser från alver, drakar och troll. Läs!

Ungefär ett år försent har jag begagnat mig ett exemplar av "Grand theft auto 4", eller "GTA 4", som det kan förkortas till. I likhet med Berlin är Liberty City, staden i spelet som man är fri att utforska, en våldsam stad fylld av motsättningar, men med kriminella gäng i stället för politiska rörelser. Det går knappt att beskriva den detaljrikedom som råder, i allt ifrån möjligheten att se på tv, ratta ett enormt utbud av fordon, dejta digitala flickvänner till att byta ringsignaler på mobiltelefonen, spela bowling och begå massmord på lokalbefolkningen. Men det är egentligen inget nytt i "GTA"-serien. Vad som känns helgjutet är den välsnickrade storyn, en tajt hämndhistoria med starka drag av "Maffiabröder" och David Cronenbergs "Eastern Promises". Radioutbudet, också ett av "GTA":s starkaste sidor, imponerar stort. Att bli jagad av polisen med "Justice" eller "Simian Mobile Disco" i högtalarna sätter verkligen stämningen på topp, eller att glida runt i natten till tonerna av "Smashing pumpkins" gamla dänga "1979". Sånt gör livet helt enkelt värt att leva.

Nåja, nu ska jag återgå till filmtittandet. Hej då!

Inga kommentarer: