Efter att ha bevittnat den hittills svagaste deltävlingen i Melodifestivalen krävde nöden en film av det mer pretentiösa slaget. Det fick bli "Gadjo dilo", ett hopkok av "Svart katt, vit katt", "Zigenarnas tid" och de roligaste momenten från "Borat". Historien tar plats på en avlägsen gudsförgäten leråker i Rumänien, dit en ung fransos begett sig för att leta rätt på sin favoritsångerska. Uppdraget är tämligen dömt att misslyckas, och i stället hamnar han hos en alkoholiserad romsk gubbe vars son precis blivit arresterad av polisen. De blir genast vänner, och snart lär han känna den lilla byns befolkning – samtliga fula som stryk, spottandes och svärandes, tjocka, smutsiga och allt som ofta aspackade. Fransmannen gillar skarpt konceptet extrem fattigdom. På ett kick gör han en "going native" och börjar själv avfyra snorloskor efter varje sagd mening, spela tärning och rumla runt i skiten. Han är också en stor folkmusiksentusiast, vilket egentligen är själva kärnan i filmen. Ur misär och elände kommer ljuv dragspelsmusik och dans lika vild som vulgär. Budskapet tycks vara att ju jävligare tillvaron är, desto sannare och mer autentisk är de utsattas kulturyttringar - och det kan ju stämma. Men att se filmen 1997, då den gick upp på bio, och att se den 2009, post-"Borat", är två helt olika upplevelser. Vad som då var en dokumentär inblick i en annan värld, med ett rikt galleri av excentriska personligheter, är i dag lika komisk som inledningsscenen i Sacha Baron Cohens satirrulle. Det är helt enkelt svårt att låta bli att skratta åt fel saker.
I torsdags fick jag också förmånen att gå och se "Män som hatar kvinnor", filmatiseringen av Stieg Larssons första del i Millennium-trilogin. Som deckare var den överraskande bra, i svenska mått mätt, och bjöd in åskådaren att försöka lösa pusslet, precis som en bra mordgåta ska göra. Och att äntligen se en hacker på film som känns trovärdig, det är ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver i ett parkeringshus. Jag har egentligen bara två invändningar mot filmen, det något för långa (och veliga) slutet och Lena Endre. Att i en sådan här storsatsning ta in Sveriges sämsta skådespelerska är för mig obegripligt. Det enda hon levererar, och det enda hon KAN leverera, är sitt numera varumärkesskyddade neurotiska minspel - oavsett roll hon spelar. Lyckligtvis är hon bara med i ett fåtal scener.
Det var allt för denna gång. Tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar