"Dragon's Den" är ett brittiskt tv-program som TV8 plockade in för något år sedan - ett då otänkbart koncept för Sveriges television. För seriöst, räkna själva. Hur många dokumentärer på SVT handlar om folk som har det dåligt i förhållande till dokumentärer där folk vill nå kommersiell framgång (om det inte handlar om musik eller idrott, så klart)? Det ingår väl i public service-teves anda att alltid utgå ifrån att myndigheterna ska sköta allt, att folk inte är kapabla att lyckas på egen hand. Däremot säger jag inte att allt är skräp på SVT, så var snälla och misstolka mig inte. Dessutom är SVT snart redo att lansera "Draknästet", en egen variant av Dragon's Den. Kanske är det fråga om ett ideologiskifte där borta på Gärdet?
Vad är då Dragon's Den? Fyra framgångsrika entreprenörer har sammanstrålat och är redo att investera en stor summa pengar i olika idéer eller uppfinningar. Programmet är rakt och enkelt, och all spänning bygger på lyckosökarnas pitchar (presentationer) som ska sälja deras affärsidé till "drakarna". Är idén dålig kan lyckosökaren räkna med att bli sågad ner till fotknölarna, men är den bra kan han eller hon sälja en del av sitt företag, för att på så vis få kapital till att vidareutveckla sin innovation. Programmet är lärorikt, ibland gastkramande spännande och framförallt roligt - både när folk lyckas och inte lyckas, för somliga uppfinningar saknar all form av verklighetsförankring.
Gissa då min glädje när "American inventor" dök upp på TV4:s tablåer. Nu var det alltså dags för jänkarna att pröva lyckan, och den brittiska affärsmannen Peter Jones (en av de bästa drakarna, bilden t v) satt med i den tajta juryn, som i övrigt bestod av en superuppfinnare, en reklamguru och en marknadsexpert. Men bara fem minuter in i programmet började jag ana oråd. Det här var inte Dragon's Den, det var ett "American Idol" med uppfinningar i stället för artister. All fokus, och då menar jag verkligen all fokus, låg på konflikter, snyfthistorier, känslor och hemska hemska fram-och-tillbaka-klipp. Man fick inte se en enda pitch i sin helhet, och under en timme hann jag endast skymta ett fåtal uppfinningar (som oftast bara var knasiga). Resten av tiden, det vill säga cirkus 85 procent, bestod av gråtande, glada och arga ansikten. Ett mer menlöst program är svårt att tänka sig.I nästa match möter dessa dugliga britter Sverige. Jag talar naturligtvis om vår gemensamma uppgörelse med dokusåpan "Big brother". På SVT går just nu dramaserien "183 dagar", med bland andra Tuva Novotny som dragarnamn, och är skriven av Hans Rosenfeldt. Som de flesta dagstidningar och bloggar redan konstaterat är den överpedagogiska kritiken lika inaktuell som att i dag dissa "Ace of Base". Rosenfeldt rör helt enkelt om i en gryta som slutat puttra för flera år sedan, och gör det med stereotyper av dokusåpadeltagarna, som ironiskt nog också var handplockade stereotyper. Hans manus verkar inte heller bygga på Big Brother, utan de hårdvinklade löpsedlar som programmet genererade både före och efter, och då i synnerhet efter. Dessa mörka förnedrande konsekvenser som trasiga kändiskåta människor tvingas leva med.
Att jämföra 183 dagar med tv-serien "Dead set" är väl egentligen som att jämföra äpplen och päron, även om grundpremissen är densamma. Här görs inga pretentiösa försök att placera Big brother-deltagarna på något existentiellt plan. De är precis lika nyansfattiga, stereotypa och alkoholsugna som vi minns dem från teve. Vad som är så briljant, och som får mig att le varje gång jag tänker på det, är att seriens skapare Charlie Brooker endast valt att ställa en liten, men viktig, fråga; vad händer om hela världen utanför Big brother-huset förvandlas till zombies? Och kring denna fråga har han byggt en lika läskig som underhållande tv-serie. Det här, gott folk, är inget man får lära sig på Dramatiska institutet. Long live Britain!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar