Jag vill börja med en varning. Det här kommer att bli det - i särklass - nördigaste inlägg jag någonsin författat. Om det är så att ni inte är ett dugg intresserade av tv-spel, eller saknar förståelse för den besatthet som detta medium kan skapa hos en 27-årig man, sluta då för guds skull att läsa nu.
Det handlar nämligen om arkadstickor. Har nu ägt Street Fighter 4 i exakt sex dagar, och jag ska erkänna, det var kärlek vid första hadouken. För er som inte förstår konceptet fajtingspel bjuder jag på en snabb förklaring; det är som schack i 300 kilometer timmen. För att mosa motståndaren gäller att väga av hans eller hennes styrkor och svagheter, och genom att blocka, slå, sparka och utföra specialattacker hitta rätt sorts taktik. Sparkar och slag sänker snabbt motståndarens energi, men avgörandet ligger i specialattackerna, det vill säga en hastigt utförd kombination av knapptryckningar (exempelvis ner, snett fram, fram + slag eller spark). Därmed kan en vinnande taktik slå slint på grund av att man misslyckas med genomförandet av specialattacker.
SF4 är på många sätt briljant. Det är snabbt, intensivt och troget sina föregångare (i synnerhet SF2), samtidigt som det erbjuder ett balanserat spelsystem. Till exempel laddas en energimätare varje gång man blir attackerad. När mätaren är full, går det att genom en kombination avfyra en extremt kraftfull vedergällning. På så vis ges den som är i underläge en andra chans att komma tillbaka i matchen. Därför är det av största vikt att kontrollen i handen är så, i brist på bättre ord, responsiv som möjligt. Kan man kombinationen, och försöker utföra den vid rätt tillfälle, då ska den också fungera.
Tyvärr är Xbox 360:s handkontroll inte byggd för denna typ av spel. Styrkorset är i sammanhanget värdelöst och stickan svår att manövrera i intensiva fajter. Det var här någonstans som min normala logik över vad som anses vara rimligt övergick till besatthet. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en stockholmare, uppvuxen innanför tullarna och utan skidvana, som ändå väljer att lägga 15 000 på overall och utrustning till sina fyra första dagar i fjällen. Jag började leta bättre kontrollalternativ på Webhallen, och stötte på två SF4 franchise arkadstickor från Madcatz. De verkade lovande, men jag minns från tidigare erfarenheter att Madcatz-stickor klickar och kan bara röra sig åt åtta håll. Kan också tillägga att den dyrare av arkadstickorna kostar 1 700 kronor, ungefär tre gånger vad spelet kostar.Därför började jag leta alternativ och stötte på stickor av märket Hori. Deras bästa sticka, HORI Real Arcade Pro.EX, tycktes vara ett vettigt alternativ, men för att den ska fungera bra krävs ny spak och knappar från en annan tillverkare. Möjligheten fanns också att beställa en special edition av arkadstickan (bilden), där dessa knappar ingick, men den gick bara att köpa direkt från Horis onlinebutik, som endast är på japanska. Dessutom kostade den närmare 2 000 kronor, exklusive frakt för 2,6 kilo spelkontroll från Japan. Ändå satt jag där och på allvar övervägde att försöka skriva en beställning på Google-översatt japanska.
Sedan dök ännu en tanke upp. Tänk om även Horis kontroller består av klickspakar? Jag vet att på nya arkadkabinetter, åtminstone i Japan, så har mekaniken bytts ut mot laserläsare för ökad precision. Tillbaka på ruta ett och ännu längre ner i kaninhålet. Efter att ha febrilt sökt professionella hemmabyggare, utan resultat, slogs jag av tanken: "Vad är det jag håller på med i egentligen?". Ska det här leda till en professionell karriär? Har jag, som lever lyckligt med en sambo och har fast jobb, tid att nå samma skicklighetsnivå som japanska tonåringar? Är det då rimligt att spendera närmare 3 000 kronor på en japansk specialtillverkad arkadsticka för ett enda spel, eller duger den vanliga handkontrollen för sporadiskt spelande mellan alla livets åtaganden? Ni kan nog gissa svaret själva. SF4 är ett jävligt bra spel, och jag får nöja mig med att försöka dänga upp vänner och bekanta med de enkla medel som står till buds.
Ber om ursäkt för det långa och styltiga inlägget. Nu har ni alltså fått en inblick i besatthet. Som före detta spelskribent (kunde till och med försörja mig på det) vet jag att många av mina gamla kollegor är långt värre än mig. Det är en klen tröst.
Tack och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar