Att superhjältar på film är en lika självklar publikdragare i dag som thrillers med erotiska inslag var på 90-talet, är väl inget som får en normal biobesökare att höja på ögonbrynet. Det ska erkännas att kvaliteten i maskeradgenren har varit minst sagt skiftande, och personligen önskade jag en ny blockbuster-trend efter att ha genomlidit den andra "Fantastic 4"-rullen. Den enda kostymhjälten som jag, innan i tisdags, fortfarande hyste hopp för var Läderlappen, som Christopher Nolan briljant stöpte om i ny form efter det episka dunderfiaskot "Batman & Robin" (där regissören Joel Schumacher begick en så kallad "franchise killer"). "Batman begins" var en nystart, och till skillnad från den tidigare titelmästaren "Spiderman", vågade Nolan vara konsekvent i sin resa djupt ner i mänsklighetens mörker. Inte minst i uppföljaren "The dark knight", där Jokern lade en ny ribba för framtida superskurkar.
Jag har behövt två dagar för att smälta "Watchmen". Regissören Zack Snyder tog redan 2004 publiken med storm när han återlanserade gamle George A. Romeros zombieklassiker "Dawn of the dead". Och liksom andra legendariska regissörer (James Cameron: "Piranha 2", Sam Raimi: "Evil Dead", Peter Jackson: "Brain Dead") som slagit igenom i skräckträsket, tog Snyder klivet över till mainstreamfåran med alla specialeffektskunskaper i bagaget. Resultatet blev den homoerotiska slashern "300", vars bloddränkta ultrastilism fick miljontals män att utropa "This is Sparta!" på förfesterna. Höftskynkena må ha stannat kvar i Thermopyles, men den superputsade stilistiken har fått följa med till det fiktiva 80-tal där Watchmen tar plats. Bara i förtexterna, där ett galleri av rörliga bilder i slow motion sätter premisserna för den alternativa världsordningen, kan man ana vilken jävla petnoga demonregissör Snyder måste vara.
En mörk skugga vilar över USA. Richard Nixon är fortfarande president (i verkligheten blev han utsparkad ur Vita huset 1974), Vietnamkriget vanns överlägset av jänkarna (främst tack vare superhjälten Dr Manhattan, en elektrisk semigud som långvida överträffar sina kollegor) och Kalla kriget är i sitt mest kritiska skeende. Den enda anledningen till att ryssarna inte avfyrat sina kärnvapenraketer mot USA är Dr Manhattan, då han kan kontrollera både tid och rum och fungera som en sköld runt Nordamerika. Han är också en fullblodsnihilist, en smula opålitlig egenskap som får regeringen att stampa nervöst med fötterna. Bättre blir det inte när the Comedian, en våldshungrig cyniker av modell värre, blir karatesparkad ut ur ett skyskrapefönster. Det blir startskottet på jakten efter en mördare med siktet inställt på superhjältar, som leds av den ansiktslösa sociopaten Rorschach - en kompromisslös noirhjälte. Han försöker varna före detta superhjältar, däribland Dr Manhattan, hans femme fatale-flickvän Laurie Jupiter, Ken Lay-wannaben och mediemogulen Ozymandias samt den högst medelmåttiga (och lite töntiga) Nite Owl. Härvan blir hela tiden trassligare, och med jämna tidshopp får vi lära oss att både moral och identitet är mycket relativa begrepp hos den capeförsedda poliskåren.
Inte bara är Watchmen en polerad pärla i ett hav av supereffektsfilmer, den har också ett manus som inte liknar någon annan film i genren. I magasinet Wired talar man om en "deconstruction of superheroes", en klockren sammanfattning av ambitionen hos förlagans skapare, serienovellisten Alan Moore, att döda mytologin om superhjälten. Detta är ett av vårens mest givna biobesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar