Det var en sak som slog mig härom dagen. Spel är väldigt snygga nu för tiden. Världarna som går att utforska är enorma, grafiken är high definition, texturerna knivskarpa och detaljrikedomen enorm. Varje fiende kan falla ihop död på oändligt antal sätt - tekniken kallas rag doll om jag inte är ute och cyklar. Jag minns när det var häftigt om dödsscenerna innehöll fler än två scenarion. Under det tidiga 90-talet var det fortfarande acceptabelt om neopunkaren, barbaren eller muskelknutten bara gav ifrån sig ett brusigt "woooäääähh", flög bakåt, landade platt, blinkade och försvann.
Grafiken var enkel. Miljöerna och figurerna var uppbyggda av klossar, och för varje ny generation konsoler blev byggstenarna fler och konturerna lättare att tolka. Som nostalgi uppskattar jag pixelgrafiken, den kan faktiskt betecknas som en sorts konstform. Men den är primitiv i jämförelse med vad muskelkonsolerna presterar i dag. Ändå hade 80- och 90-talets spel något som jag i vår hyperdigitala tidsålder kan sakna - förmågan att låta fantasin flöda. Båda Nintendo och Sega var extremt duktiga på att bygga en mytologi runt sina storsäljare Mario och Sonic. Med hjälp av serietidningar och tecknade tv-serier kunde spelarna se bortom pixelklossarna och veta hur hjältarna och fienderna egentligen såg ut. Och vilka personligheter de bar på. I ett modernt spel följer själva ramberättelsen med i paketet. Det gjorde den ofta inte då, utom några enstaka textrader. Därför blev man tvungen till att noggrant studera bilderna och synopsin i den medföljande manualen, köpa serietidningarna och kolla på TV3 på lördagsmorgnarna.Man började fantisera ihop egna historier och rita av figurerna. Man tog ställning. Vem var bäst, Mario eller Sonic? Och man höll på att trilla av stolen varje gång en ny karaktär introducerades. Jag skojar inte, att få rida på dinosaurien Yoshi i Super Mario World var mitt livs just då största spelupplevelse. Snart dök han upp i serietidningarna, han fick en personlighet, jag började fantisera. En egen dinosaurie. Vad häftigt!
Nu finns han i snygg tredimensionell grafik. Liksom de flesta andra Mario- och Sonickaraktärer. Vi vet hur han ser ut om han funnits på riktigt och magin dör en smula. Igelkotten Sonic har börjat prata. Han låter som fräck amerikansk tonåring. Där försvann ytterligare en gnutta magi. På ungefär samma sätt som en bok blir film, och filmen är helt okej men inte lika bra som boken, kan jag tycka att utvecklingen av spelmediet har känts. Många av spelen är fantastiskt bra. Det är bara att allt serveras på silverfat. Inget är längre öppet för den personliga fantasin.
