Gammalt drama i ny skinnpaj

Under de senaste fyra åren har jag besökt teatern endast två gånger, och bägge gångerna såg jag "Hamlet". En gång på Stadsteatern, med Helena Bergström i huvudrollen, och en gång på Dramaten, för någon månad sedan. Är egentligen inget större fan av vare sig Shakespeare eller "Hamlet", det bara blev så helt enkelt. Första gången var bra, den andra var Dramaten och Börje Ahlstedt, med allt vad det innebär.

Hur som helst, vill bara konstatera detta, så att ni inte tror att min kommande analys av den utmärkta tv-serien "Sons of Anarchy" är snodd från någon ultraanalytisk och högtravande tv-blogg. Det är bara svårt för någon som sett "Hamlet" två gånger på teater, och en-två gånger på film, att missa att seriens grundstomme bygger på ett av världens mest kända dramer - trots att ingen ännu sagt "att vara eller icke vara...".

För den som inte kan sin "Hamlet" så kommer här en kort sammanfattning. Prins Hamlets farsa kungen blir mördad av farbrodern Claudius, som tar över både krona och drottning Gertrude. Pappans spöke hälsar dock på från dödsriket och berättar hur det egentligen ligger till. Hamlet blir förbannad, går runt och grämer sig och vill hämnas. I dramat finns också kammarherren Polonius, som kommer med goda råd, Horatio som är Hamlets bästa kompis, samt Polonius son Laertes och dotter Ofelia - som Hamlet är dökär i. Men saker och ting skiter sig och det hela slutar med att Hamlet i princip lyckas döda alla, inklusive sig själv, på grund av intriger och missförstånd. Och det är hela tiden mest synd om honom själv. Typ.

Huvudpersonen i "Sons of Anarchy" är Jax (Hamlet), spelad av en lysande Charlie Hunnam. Jax är ungefär 50 procent Heath Ledger och 50 procent Kurt Cobain, och 100 procent bikergangster. Snärtigt va? Hans pappa grundade motorcykelklubben Sons of Anarchy på 1960-talet, men efter att ha gått en tragisk död till mötes tog hans polare Clay (Claudius) över som general, samt äktade Jax moder Gemma (Gertrude). På sistone har Jax börjat gräva i det förflutna, sedan han hittat sin farsas gamla fotografier och en bok skriven till honom (spöket). Av de två avsnitt jag hittills sett så har ingen komplott om faderns död ännu uppdagats, men kalla mig gärna synsk, nog tusan har Clay ett finger med i spelet.

Serien kretsar kring den lilla hålan Charming i Kalifornien, där motorcykelgänget styr och ställer, och halva poliskåren står på lönelistan. De gör vapenaffärer med gängen i Los Angeles, mördar sina fiender och lever invecklade familjeliv. Jax före detta flickvän (kan vara Ofelia), tillika narkoman, ska snart föda deras son, vilket får Jax att utveckla ett samvete och ifrågasätta gängets hårda metoder. Gänget i sin tur består av en brokig skara busar, både gamla och unga. Opie (misstänker Horatio) är en gammal medlem som precis släppts från ett femårigt fängelsestraff, och står nu inför ett vägskäl - ska han fortsätta vara skurk eller bli hederlig. Piney (Polonius) är en slags fadersfigur som levererar goda visdomar och Bobby är en buse av den gamla skolan samt Elvis-imitatör på fritiden. Bara för att nämna några.

En annan misstänkt Ofelia-karaktär är Tara, en före detta bikerbrud som nu återvänt till Charming som nyutbildad doktor, och hamnar genast på mamma Gemmas hatlista. Vem Laertes är har jag fortfarande inte lyckats klura ut. Ett charmig inslag i "Sons of Anarchy" är också alla välkända b-kändisar som återkommande slår en med häpnad. Mitch Pileggi, känd som agent Skinner från "Arkiv X", spelar en swastika-tatuerad ledare för ett nazistgäng, Ron Pearlman, regissören Jean-Pierre Jeunets favvo-skådis, gör rollen som Clay och Katey Sagal, mest känd som Peggy Bundy i "Våra värsta år", imponerar allra mest som den iskalla och överbeskyddande Gemma.

2008 har verkligen varit ett bra tv-serie-år. "Mad Men", "True Blood", "Californication" och "Generation Kill" har förgyllt många höstmörka kvällar. Kan Kurt Sutter, som tidigare skapat snutserien "The Shield", slå samtliga serier på fingrarna med sitt "Sons of Anarchy"? Det är frågan.

Uppdatering
Jag ändrar åsikt. Misstänker snarare att Opie är "Hamlet"-karaktären Laertes, vilket i så fall kan betyda att doktor Tara är Horatio, den goda vännen. Så kan det gå när man tar sig tid att fundera på nåt.

Falsk marknadsföring

Det är svårt att inte bli förvånad när man läser följande artikel i Svenska Dagbladet. Telia vill alltså höja priserna för dem som maximalt utnyttjar kapaciteten på sina mobila bredband, och konkurrenterna är också inne på samma linje. Det känns en aning snopet, måste jag ändå säga, när teleoperatörernas reklam säger i princip motsatsen.

3 körde ju en reklam med en hund som sprang jättesnabbt som för att illustrera hur snabb deras nedtankningshastighet var. De har också försökt övertyga oss konsumenter med en reklamfilm där två grabbar avnjöt en fotbollsmatch via trådlöst bredband. Är inte det att uppmuntra till nedladdning av videofiler?

I ärlighetens namn kan ju inte detta nedladdningsmönster komma som en överraskning. Folk är vana att ladda ner filmer, de flesta stora sajter blir allt mer tungladdade, och om man nu är så mån att visa potentiella kunder vilka möjligheter mobilt bredband bjuder på - då ska man väl inte heller straffa dem när de gör just så?

Kanske är inte Sverige redo för mobilt bredband ännu. Om priserna höjs kommer folk att tveka inför att signera nya avtal, om man nu inte luras ytterligare i marknadsföringen vill säga (som ex Tele2, som har mobilt bredband för 29 kr i månaden, förutsatt att du betalar 99 öre per MB).

Wrestlepaina

I går var verkligen en rörande, icke it-relaterad, dag, när jag gick och såg "The Wrestler" med den gamla actionbusen och ex-boxaren Mickey Rourke i huvudrollen. Har alltid gillat Mickey Rourke, han känns liksom oslipat genuin, trots att han oturligt nog blivit en sorts b-filmernas Bruce Willis. "Harley Davidson and the Marlboro Man" är ju en störtskön rulle, som både han och den redan då åldrande "Miami Vice"-hunken Don Johnson bar upp.

I min ungdom var jag väl också något av ett WWE-fan, och tyckte att både Hulk Hogan och Undertaker var jävligt coola. Rättelse: Hulken var cool tills han gjorde den ärkeusla actionserien "Thunder in Paradise", som var ett misslyckat och farsartat försök att nå en ny "A-team"-publik. Men med det sagt, jag gillade WWE - okej - även om pumpade män i tajts inte dekorerade mina tonårsväggar.

Därför kändes ju kombination Mickey Rourke och wrestling som ett hyfsat starkt kort, orosmolnen till trots. De senaste årens filmer på temat har ju inte varit något att hänga i julgranen. Hyllningsrullen "Ready to Rumble" med tönten David Arquette i huvudrollen sög från början till slut, och "Nacho libre" är inte direkt ett av Jack Blacks stoltaste ögonblick. En dokumentär i ämnet ska tydligen vara bra, men den har jag varken sett eller minns vad den heter.

Men i stället för att vara en komedi eller parodi, är "The Wrestler" en socialrealistisk skildring av en sport som gör mer ont än vad den ger sken av, om hur Mickey Rourkes karaktär, en sliten solariumbränd föredetting med blonderat hår och ryssfemmor i blodet, slåss för att hålla sig kvar. Allt är fejk - ändå sitter han där, med häftstift inslagna i huden och sprucken panna, och trycker i sig smärtstillande i den trasiga kroppen. Det är sorgligt att se, och våldet i filmen är hjärtskärande. Utanför arenan finns i stället ensamheten, och den enda vän han har är en strippa på en strippbar, som lyssnar till hans historier medan hon dansar. Hon spelas av en lysande Marisa Tomei, en annan "has been", som i sin tur kämpar för att fortsätta vara ung och vacker. Parallellerna mellan de bägge yrkena är svåra att missa - de är tuffa att åldras i.

Det är ganska otippat Darren Aronofsky, mannen bakom ultrastiliserade "The Fountain" och "Requiem for a dream", som ligger bakom filmen. Han gör precis tvärtemot det han brukar göra, och sätter en solid dokumentär ton genom hela produktionen. Mycket imponerade och närgånget, som tillsammans med skådisinsatserna gör de hårda bilderna svåra att skaka av sig. Hulk Hogan, trots min diss, sammanfattar kanske bäst varför alla ska se den här filmen: " You need to know the whole picture of this business."

Klassiker i tv-serieformat

För några veckor sedan gjorde jag ett besök i en spelbutik nära hemmet. Var väl egentligen inte ute efter något speciellt, men kunde inte låta bli att gräva i rea-backen. Rea-backar består alltid av 90 procent dynga, oavsett om det gäller spel, film eller musik. Men som alla också vet så rymmer rea-backarna även skatter - klenoder som förbisetts av dem som varken har vett eller smak nog att förstå vad de missat. Och till slut måste dessa dyrgripar reas ut, och det är då som vi snål-nördar, de lägst stående i shopping-hierarkin, slår till. Vi som vet vad som är bra, och har tålamod och snålhet nog att vänta.

Vad som blev mitt för bara några ynka 67 riksdaler var "Sam & Max: Season 1" (samt 2 spel till för samma pris. Tre för 200, yo!). Spelet är en uppföljare till det gamla klassiska peka-och-klicka-äventyret "Sam & Max: Hit the Road", men med en distinkt och briljant skillnad: istället för att släppa ett spel, har utvecklarna valt att släppa spelet i episoder. De har redan hunnit göra två säsonger, och varje episod kostar typ 9 dollar från deras hemsida. Spel har alltid haft en tendens att imitera film, utom denna gång. Konceptet är nu tv-serieformatet. Jag tror på allvar att det här är framtiden, även om jag lät bli att ladda ner utan köpte säsongs-dvd:n med brutalt nedsatt pris.

Självfallet är det inte bara konceptet som gör mig lyrisk, utan också själva innehållet. Sam & Max är en fyndig parodi på det västerländska kändiskåta samhället, förklädd till en deckarhistoria, och tvekar inte att driva med reality-tv, eftermiddagsdemagoger (tänk Malou), självhjälp-gurus och avdankade barnstjärnors ångestfyllda desperation när kändiskapet vacklar. Dialogerna varvar mellan vitsiga oneliners och träffsäkra samhällstolkningar, och har en skön inramning av jazzig saxofon-musik. Spelet är väldigt enkelt, varje episod tar i snitt 2-4 timmar att klara, och kräver inte mer än en gnutta förnuft och vetskap om hur en datormus fungerar.

Hittills har jag bara hunnit avverka två episoder, av sammanlagt sex, på den första säsongen. Det är bra grejer, och jag önskar att ni också provade. Alla som gillar Simpsons, South Park eller Duckman (som också är värd en titt för alla som missat. Jason Alexander aka George från Seinfeld, gör sin livs roll som röst åt en perverterad och alkoholiserad anka) kommer inte att bli besvikna. Gå och leta i rea-backarna!

EXTRA!
Uppenbarligen går Episode 4 i Season 1 att ladda ner gratis från utvecklarnas hemsida. Bara att klicka här. Nu finns inga ursäkter längre.

Picaboo, I See You

Jag tror att det var i Ryszard Kapuscinskis bok "Imperiet" som jag läste en utmärkt beskrivning av hur den östtyska säkerhetspolisen opererade, som var få till antal, men likväl effektiva på grund av folks vilja att ange varandra. Nu har jag dessvärre boken utlånad, och kan därför inte verifiera påståendet med ett saftigt citat. Hur som helst, det ringde i alla fall en liten varningsklocka när jag beta-testade den nya tjänsten Lociloci, skapat av svensk-amerikanska XYZ Corporation.

Här går det, med hjälp av mobilens kontakt med lokala radiomaster, att få veta var en vän håller hus. Det enda man behöver göra är att knappa in en persons mobilnummer, så får man se en liten människo-ikon placerad ovanpå en Google Maps-karta. Liknande teknologi används också av polisen, för att avgöra om en brottsmisstänkt verkligen har ett alibi eller inte.

Lociloci verkar trots allt ändå värna om integriteten. För att se någons position måste först personen i fråga gå med på att bli övervakad. Är man medlem går det också att "gömma sig", vilket gör det omöjligt för ens vänner att se vart mobiltelefonen befinner sig.

Men ändå, jag kan inte låta bli att tänka, om Sveriges trygga demokrati skulle skakas om, vad hindrar människor från att övervaka varandra? Övervaka och ange, göra livet lätt för säkerhetspolisen, precis som i det gamla Sovjet. Teknik kan emellanåt var fantastisk, och emellanåt skrämmande.

För övrigt har jag provat den eminenta Nintendo64-emulatorn Project64 till min Windows-partion. Nu kan min flickvän och jag spela "Waverace" eller "Excitebike 64" mot varandra, på laptopen, med varsin speldosa. Det är svårt att inte bli förälskad i min Macbook Pro. Den är så vacker, så underbar...

Spelnörden har vaknat till liv igen

Folk gillar tv-spel. Det är ett sånt där allmänt accepterat tidsfördriv, precis som film, böcker, serietidningar och musik. Jag minns att det inte var länge sedan som tv-spel, med all rätta, ansågs vara ett "guilty pleasure", av och för nördiga unga (och gamla) herrar, samt en handfull damer. Det är fortfarande lite fult, även om mittfåran gått in och spätt ut nördkoncentratet till en lagom greppvänlig familje- och förfestunderhållning. Här ser vi Nintendo Wii, Guitar Hero och The Sims som några självklara exempel.

Vad man måste minnas är att det finns ett flertal olika sorters spelnördar. Den mest förekommande är så klart "World of Warcraft"-nörden, som faktiskt sträcker sig över hela spektrumet av personligheter, alltifrån mysbyxtönten med hästsvans till fotbollskillen och tjejen som går klädd i svart. Sedan finns "Counterstrike"-nörden, varav merparten är fotbollskillar med spretig frisyr, åtsittande skogshuggarskjorta och tribaltatueringar.

Men om vi återgår till mysbyxtönten med hästsvans, som definitivt är ett sorts isolerat flockdjur, med internet som kommunikationsmedel, så gillar de främst smalare och mer komplicerade onlinerollspel som "Everquest", snabba PC-shooters i stil med "Unreal Tournament" och retrorollspel som "Diablo II". Om det inte är medeltid så är det smutsig framtid (bägge med stereotyper av män och kvinnor), eller, och detta är regel, spel som bygger på japansk tecknad film. I deras dvd-samling står nämligen tre kategorier film staplade; Anime, Splatter och Sagan om Ringen. Kan tilläggas att de även uppskattar fantasymetal, förslagsvis Blind Guardian eller dylikt.

Till sist så finns arkadnörden, som är en sorts evolverad tv-spelsnörd. På den gamla goda Super Nintendo och Megadrive-tiden, eller NES och Mastersystem för den delen, så fanns de coolaste spelen på arkadhallarna. Vi snackar "Street Fighter II" och "Final Fight", som båda släpptes till Super Nintendo, eller "Golden Axe" och "Afterburner" till Megadrive. För den med guldbyxor fanns konsolernas Cadillac, Neo-geo, med ett bibliotek av topptitlar som "King of Fighters", "Samurai Showdown", "Fatal Fury", "1942" och "Sonic Wings".

Arkadnörden ser ut som vem som helst, eller ja, åtminstone näst intill. En viss försmak för poppiga t-shirts med pixeltryck är oundvikligt, likaså för specialimporterade digitalklockor i plast. Arkadnörden är närbesläktad med DJ:en, som sitter där i en etta på Södermalm med tio kvadratmeter old school-hip hop på vinyl, eller cineasten som snart fyllt sin femte bokhyllan Billy med obskyra dvd-titlar. Arkadnörden kan vara en medelålders herre som bygger egna "Pacman"-kabinetter i sitt garage, en 28-åring som snedställer sin gamla fyrkantiga tv-apparat för att pumpa schmups (rymdskepp mot massor av kulor) genom ett importerat arkadkort (som en kassett, men för arkadmaskiner) och en hemmabyggd arkadsticka med laserläsare, eller som jag, som spelar nyrealeser på konsol eller emulerar dem med hjälp av datorprogrammet Mame.

Vi gillar i regel två sorters spel, fighting och schump. De är snabba, intensiva, svåra, och en omgång tar i regel fem till femton minuter. En form av meditation, man släpper allt, ingenting är viktigare än att toppa high score-listan. Och viktigast av allt, de är pixlade. Kärleken till pixlar är stor, en slags legofierad konstform som ur enkelhet och begränsningar skapat ett helt eget uttryck. Det är vackert, och väcker barndomsnostalgi, en känsla av entusiasm som på den tiden överskuggade både cynism och trötthet.

Nu var det länge sedan jag tog mig an fläskigt arkadspel, men efter två års uppehåll, beslutade jag mig för att återigen installera Mame på min laptop. Konsoler saknar jag, om man bortser från ett gammalt Super Nintendo, så något GTA IV blev det inte. Genast nosade jag reda på några hardcore-klassiker som jag saknat, det vill säga "King of Fighters 2002", "Street Fighter III: 3rd Strike", "Esp Ra.De" och "DoDonPachi". Samtliga är relativt nya titlar, varav de två sista är skapade av schmup-mästarna Cave. Cave har släppt nyare titlar också, senast detta år, men dessa kräver ett chippat Playstation2 för att spela. Och jag känner inte för att spendera tid och pengar på ett intresse jag egentligen inte har tid för. En hamburgare duger utmärkt om man är hungrig, hummer och champagne kan avvaras åt finsmakarna som väljer att bortse från livets övriga njutningar. Jag är helt enkelt för bred för att vara tillräckligt smal.

Det var givetvis skitkul. Tänkte kanske börja droppa lite coola arkadspel-tips titt som tätt, om någon skulle känna sig manad att prova Mame. Det är gratis, kanske inte hundra procent lagligt, men jävligt roligt och extremt hardcore. När folk säger att dom gillar datorspel så måste ju en ribba sättas, och för att göra så, så måste man veta var den är. Och nej, det är inte "Super Mario Bros." till NES.

Så var profetian uppfylld

Bara för att återknyta till mitt tidigare inlägg gällande dansbandsmusikens starka återtåg:

"Det är bara en tidsfråga innan någon hipster knåpar ihop den första klubbremixen (gärna en refräng inbakad i en Jay-Z-låt, eller dylikt)."

Nu var det väl inte Jay-Z och Lasse Stefanz, utan 50 cent och Vikingarna, men principen är ju densamma. Tack Tore för tipset!