Två killar som inte får tjejen

Som en reaktion på alla romcom-filmer på temat "Boy meets girl", finns nu flera sockerfria alternativ i den bittrare kategorin "Boy don't get girl", alternativt "Girl don't need boy". Två av dem är "(500) Days of Summer" och den norska, och här i Sverige sorgligt bortglömda, "Fatso" från 2008. Även om historierna och de berättartekniska greppen skiljer sig, är ändå grundmallen densamma. En udda kille blir kär i en tjej som inte älskar honom tillbaka, och den klassiska vändningen uteblir, det vill säga när han ändå lyckas övertyga henne om att han är kärleken med stort K. En sådan historia kan göras bra eller dålig, där hjälten antingen väcker sympatier, antipatier eller ingenting alls hos publiken.

I "(500) Days of Summer" är den kärlekskranke en "missförstådd" indiekille med stora arkitektdrömmar, men som fastnat som designer på ett företag som tillverkar gratulationskort. Han lyssnar på The Smiths, klär sig i Joy Division-tischor och bläddrar fokuserat i Alain de Botton-böcker på små låtsasstökiga bohemkaféer.

Huvudpersonen i "Fatso" är en tjock, svettig 30-åring, som delar garderob med alla stereotypa pervon som gillar att smyga omkring i mörka parkområden. Han översätter tyska instruktionsmanualer till norska, och konsumerar dagligen ofantliga mängder pornografi samtidigt som han penetrerar urgröpta honungsmeloner.

Utifrån de premisser som filmernas två hjältar givits torde vid första ögonkastet svaret på vem som är mest sympatisk vara enkel. Men som så ofta i bra film är det den motsägelsefulla som väcker engagemang och intresse. Indiekillen vill träffa sin idealkvinna, medan snuskhummern bara vill få till det - om så en endaste pyttelilla gång. Det är inte romantik som tindrar framför snuskhummerns ögon, utan kött och naken hud, en besatthet och föreställning av aldrig upplevd njutning som förstorats till gigantiska proportioner. De är båda i viss mening "underdogs", men med tydliga skillnader. Indiekillen vill så gärna vara annorlunda, han vill lyssna och läsa och veta saker som höjer honom ovanför folkligheten, till en trygg plats med likasinnade där också den perfekta flickvännen väntar. En som är som honom - lite tokig, "egensinnig", kreativ och som vandrar genom den normala sfären (säg IKEA) med ett ironiskt leende på läpparna.

Snuskhummern står utanför samhället på riktigt. Han kämpar för att inte synas, och är livrädd att varje blick han riktar mot det motsatta könet ska uppfattas som ett ofredande. Samtidigt väver han ihop sin snuskiga fantasi med verkligheten, där kvinnorna blir till trånande sexobjekt, men inte utan att hans självförakt snart förvandlar drömmen till en imaginär flykt från plågoandarna - de som säger att alla andra, men inte han, får njuta. Bara för att han är så förbannat äcklig.

Till slut träffar de båda männen varsin kvinna. En kvinna de inte kan få, och som med sin förföriska otillgänglighet låter dem genomlida helvetets alla kval. Indiekillen är förvirrad och ledsen. Hon är ju allt som han önskar, som honom själv, och han kan inte förstå varför hon inte känner detsamma. De är ju så perfekta för varandra. Han är sorgsen, han mår dåligt, han tycker sig förtjäna henne. Han, han, han...

Snuskhummern tycker också synd om sig själv, men på ett annat sätt. Till skillnad från indiekillen är han inte bättre än andra. Tvärtom. Sedan barnsben har han känt sig underlägsen, mindre värd, och på så vis förlikat sig med tanken att inte vara vatten värd. In i hans liv träder plötsligt en kvinna, en hyresgäst som hans pappa, tillika hyresvärd, påtvingat honom att låta bo i sitt onaninäste. Hon lindar honom lätt runt sitt finger. Små tecken på ömhet, en liten kram, en vänskaplig puss på munnen, saker som självklart feltolkas och får honom att hoppas på mera. Trots att hon snart bjuder hem en vältränad partygrabb och har högljudda sexakter i rummet bredvid, ligger snuskhummern i sin säng och inväntar sin chans. Någon gång måste det ju få vara hans tur.

I filmerna finns så klart också stunder av glädje. Indiekillen inleder en romans med indietjejen, och accepterar hennes villkor att inte sätta en etikett på deras relation. De är ju ändå ett par, egentligen, och moderna så deras förhållande behöver inte placeras i ett fack. Snuskhummern blir medbjuden till picknicks i parken, från början som en rolig figur att skratta åt, men snart finner han en plats i gemenskapen och självhatet mattas av. Han tillåts vara social och bemöts för första gången i sitt liv som en medmänniska, utan att utsättas för menande blickar och elaka kommentarer.

När så dråpslaget kommer och de båda herrarna står ensamma igen, vad har de då lärt sig? Indiekillen förstår att det finns ingen drömtjej, att även andra kvinnor duger. De behöver inte vara indie, gilla The Smiths och leka ironiska familjerollspel på IKEAs köksavdelning. För snuskhummern räckte det med att återfå sitt människovärde, att kunna gå genom stan och känna sig normal, som alla andra. Av dessa två antihjältar, med samma ramberättelse, var det bara en som väckte starka sympatier hos mig. Ni kan säkert gissa vilken.

Gamla spel bra för fantasin

Det var en sak som slog mig härom dagen. Spel är väldigt snygga nu för tiden. Världarna som går att utforska är enorma, grafiken är high definition, texturerna knivskarpa och detaljrikedomen enorm. Varje fiende kan falla ihop död på oändligt antal sätt - tekniken kallas rag doll om jag inte är ute och cyklar. Jag minns när det var häftigt om dödsscenerna innehöll fler än två scenarion. Under det tidiga 90-talet var det fortfarande acceptabelt om neopunkaren, barbaren eller muskelknutten bara gav ifrån sig ett brusigt "woooäääähh", flög bakåt, landade platt, blinkade och försvann.

Grafiken var enkel. Miljöerna och figurerna var uppbyggda av klossar, och för varje ny generation konsoler blev byggstenarna fler och konturerna lättare att tolka. Som nostalgi uppskattar jag pixelgrafiken, den kan faktiskt betecknas som en sorts konstform. Men den är primitiv i jämförelse med vad muskelkonsolerna presterar i dag. Ändå hade 80- och 90-talets spel något som jag i vår hyperdigitala tidsålder kan sakna - förmågan att låta fantasin flöda. Båda Nintendo och Sega var extremt duktiga på att bygga en mytologi runt sina storsäljare Mario och Sonic. Med hjälp av serietidningar och tecknade tv-serier kunde spelarna se bortom pixelklossarna och veta hur hjältarna och fienderna egentligen såg ut. Och vilka personligheter de bar på. I ett modernt spel följer själva ramberättelsen med i paketet. Det gjorde den ofta inte då, utom några enstaka textrader. Därför blev man tvungen till att noggrant studera bilderna och synopsin i den medföljande manualen, köpa serietidningarna och kolla på TV3 på lördagsmorgnarna.

Man började fantisera ihop egna historier och rita av figurerna. Man tog ställning. Vem var bäst, Mario eller Sonic? Och man höll på att trilla av stolen varje gång en ny karaktär introducerades. Jag skojar inte, att få rida på dinosaurien Yoshi i Super Mario World var mitt livs just då största spelupplevelse. Snart dök han upp i serietidningarna, han fick en personlighet, jag började fantisera. En egen dinosaurie. Vad häftigt!

Nu finns han i snygg tredimensionell grafik. Liksom de flesta andra Mario- och Sonickaraktärer. Vi vet hur han ser ut om han funnits på riktigt och magin dör en smula. Igelkotten Sonic har börjat prata. Han låter som fräck amerikansk tonåring. Där försvann ytterligare en gnutta magi. På ungefär samma sätt som en bok blir film, och filmen är helt okej men inte lika bra som boken, kan jag tycka att utvecklingen av spelmediet har känts. Många av spelen är fantastiskt bra. Det är bara att allt serveras på silverfat. Inget är längre öppet för den personliga fantasin.

Space, the final frontier

Jag har alltid gillat "Star Trek". Kanske kan det bero på att det vilar något underbart utopiskt över den framtid serien och filmerna tar plats i. En värld där alla munnar är mättade, pengar avskaffade och mänskligheten står enad. En värld där vårt största uppdrag är att upptäcka nya galaxar och utvidga vårt kunnande genom att bilda allianser med utomjordingar. Jag skulle inte gå så långt som att kalla mig själv "trekkie", men jag uppskattar konceptet (och det obligatoriska tekniska mumbojumbot). För några veckor sedan köpte jag exempelvis fem Star Trek-filmer för 29 kronor styck från CDON. Nu var det några år sedan jag såg dem sist, och de är avsedda till regniga dagar i sommar.

I går fick jag tillfälle att se den senaste Star Trek-filmen,"Star Trek", den första där ingen från tv-serierna "Original series" eller "The next generation" medverkar i (förutom Leonard Nimoy, som annars tycks viga sin tid åt att plåta nakna storvuxna damer) - även om karaktärerna är hämtade från den förstnämnda. Bakom spakarna står regissören och producenten J.J. Abrams, mannen som gav oss "Lost", "Fringe" och "Cloverfield". Det ska understrykas att han är populär bland nördarna, inklusive mig själv. Att förvalta Star Trek-arvet är ett stort ansvar, men valet av honom som regissör har känts tryggt. Abrams är en nytänkare och Star Trek har länge varit i behov av förnyelse. Det enda orostecknet har varit hans förkärlek till actionscener, vilket går stick i stäv med den gamla seriens grundfilosofi - dialog och diplomati före våld.

Jag vill inte spoila filmen, men kan avslöja så här mycket: Abrams har lyckats knyta ihop påsen. Visst, diplomatin har tonats ner, actionscenerna är fler, men på det stora hela är detta en värdig elva i serien. Ni hörde mig, detta är ingen prequel - inte heller en fortsättning - men mer säger jag inte. Manuset är genomarbetat, det finns många bra twister, skådespelarna övertygar (i synnerhet Zachary Quinto, den unge Spock) och vi har säkerligen fler filmer med det nya gänget att se fram emot. Efter sömnpillret "Nemesis" är detta precis vad Star Trek-franchisen behöver för att locka en ny publik och hitta tillbaka till den gamla.

Britter bäst på entreprenörer och Big brother-pastisch

"Dragon's Den" är ett brittiskt tv-program som TV8 plockade in för något år sedan - ett då otänkbart koncept för Sveriges television. För seriöst, räkna själva. Hur många dokumentärer på SVT handlar om folk som har det dåligt i förhållande till dokumentärer där folk vill nå kommersiell framgång (om det inte handlar om musik eller idrott, så klart)? Det ingår väl i public service-teves anda att alltid utgå ifrån att myndigheterna ska sköta allt, att folk inte är kapabla att lyckas på egen hand. Däremot säger jag inte att allt är skräp på SVT, så var snälla och misstolka mig inte. Dessutom är SVT snart redo att lansera "Draknästet", en egen variant av Dragon's Den. Kanske är det fråga om ett ideologiskifte där borta på Gärdet?

Vad är då Dragon's Den? Fyra framgångsrika entreprenörer har sammanstrålat och är redo att investera en stor summa pengar i olika idéer eller uppfinningar. Programmet är rakt och enkelt, och all spänning bygger på lyckosökarnas pitchar (presentationer) som ska sälja deras affärsidé till "drakarna". Är idén dålig kan lyckosökaren räkna med att bli sågad ner till fotknölarna, men är den bra kan han eller hon sälja en del av sitt företag, för att på så vis få kapital till att vidareutveckla sin innovation. Programmet är lärorikt, ibland gastkramande spännande och framförallt roligt - både när folk lyckas och inte lyckas, för somliga uppfinningar saknar all form av verklighetsförankring.

Gissa då min glädje när "American inventor" dök upp på TV4:s tablåer. Nu var det alltså dags för jänkarna att pröva lyckan, och den brittiska affärsmannen Peter Jones (en av de bästa drakarna, bilden t v) satt med i den tajta juryn, som i övrigt bestod av en superuppfinnare, en reklamguru och en marknadsexpert. Men bara fem minuter in i programmet började jag ana oråd. Det här var inte Dragon's Den, det var ett "American Idol" med uppfinningar i stället för artister. All fokus, och då menar jag verkligen all fokus, låg på konflikter, snyfthistorier, känslor och hemska hemska fram-och-tillbaka-klipp. Man fick inte se en enda pitch i sin helhet, och under en timme hann jag endast skymta ett fåtal uppfinningar (som oftast bara var knasiga). Resten av tiden, det vill säga cirkus 85 procent, bestod av gråtande, glada och arga ansikten. Ett mer menlöst program är svårt att tänka sig.

I nästa match möter dessa dugliga britter Sverige. Jag talar naturligtvis om vår gemensamma uppgörelse med dokusåpan "Big brother". På SVT går just nu dramaserien "183 dagar", med bland andra Tuva Novotny som dragarnamn, och är skriven av Hans Rosenfeldt. Som de flesta dagstidningar och bloggar redan konstaterat är den överpedagogiska kritiken lika inaktuell som att i dag dissa "Ace of Base". Rosenfeldt rör helt enkelt om i en gryta som slutat puttra för flera år sedan, och gör det med stereotyper av dokusåpadeltagarna, som ironiskt nog också var handplockade stereotyper. Hans manus verkar inte heller bygga på Big Brother, utan de hårdvinklade löpsedlar som programmet genererade både före och efter, och då i synnerhet efter. Dessa mörka förnedrande konsekvenser som trasiga kändiskåta människor tvingas leva med.

Att jämföra 183 dagar med tv-serien "Dead set" är väl egentligen som att jämföra äpplen och päron, även om grundpremissen är densamma. Här görs inga pretentiösa försök att placera Big brother-deltagarna på något existentiellt plan. De är precis lika nyansfattiga, stereotypa och alkoholsugna som vi minns dem från teve. Vad som är så briljant, och som får mig att le varje gång jag tänker på det, är att seriens skapare Charlie Brooker endast valt att ställa en liten, men viktig, fråga; vad händer om hela världen utanför Big brother-huset förvandlas till zombies? Och kring denna fråga har han byggt en lika läskig som underhållande tv-serie. Det här, gott folk, är inget man får lära sig på Dramatiska institutet. Long live Britain!

Superhjältar med identitetskris

Att superhjältar på film är en lika självklar publikdragare i dag som thrillers med erotiska inslag var på 90-talet, är väl inget som får en normal biobesökare att höja på ögonbrynet. Det ska erkännas att kvaliteten i maskeradgenren har varit minst sagt skiftande, och personligen önskade jag en ny blockbuster-trend efter att ha genomlidit den andra "Fantastic 4"-rullen. Den enda kostymhjälten som jag, innan i tisdags, fortfarande hyste hopp för var Läderlappen, som Christopher Nolan briljant stöpte om i ny form efter det episka dunderfiaskot "Batman & Robin" (där regissören Joel Schumacher begick en så kallad "franchise killer"). "Batman begins" var en nystart, och till skillnad från den tidigare titelmästaren "Spiderman", vågade Nolan vara konsekvent i sin resa djupt ner i mänsklighetens mörker. Inte minst i uppföljaren "The dark knight", där Jokern lade en ny ribba för framtida superskurkar.

Jag har behövt två dagar för att smälta "Watchmen". Regissören Zack Snyder tog redan 2004 publiken med storm när han återlanserade gamle George A. Romeros zombieklassiker "Dawn of the dead". Och liksom andra legendariska regissörer (James Cameron: "Piranha 2", Sam Raimi: "Evil Dead", Peter Jackson: "Brain Dead") som slagit igenom i skräckträsket, tog Snyder klivet över till mainstreamfåran med alla specialeffektskunskaper i bagaget. Resultatet blev den homoerotiska slashern "300", vars bloddränkta ultrastilism fick miljontals män att utropa "This is Sparta!" på förfesterna. Höftskynkena må ha stannat kvar i Thermopyles, men den superputsade stilistiken har fått följa med till det fiktiva 80-tal där Watchmen tar plats. Bara i förtexterna, där ett galleri av rörliga bilder i slow motion sätter premisserna för den alternativa världsordningen, kan man ana vilken jävla petnoga demonregissör Snyder måste vara.

En mörk skugga vilar över USA. Richard Nixon är fortfarande president (i verkligheten blev han utsparkad ur Vita huset 1974), Vietnamkriget vanns överlägset av jänkarna (främst tack vare superhjälten Dr Manhattan, en elektrisk semigud som långvida överträffar sina kollegor) och Kalla kriget är i sitt mest kritiska skeende. Den enda anledningen till att ryssarna inte avfyrat sina kärnvapenraketer mot USA är Dr Manhattan, då han kan kontrollera både tid och rum och fungera som en sköld runt Nordamerika. Han är också en fullblodsnihilist, en smula opålitlig egenskap som får regeringen att stampa nervöst med fötterna. Bättre blir det inte när the Comedian, en våldshungrig cyniker av modell värre, blir karatesparkad ut ur ett skyskrapefönster. Det blir startskottet på jakten efter en mördare med siktet inställt på superhjältar, som leds av den ansiktslösa sociopaten Rorschach - en kompromisslös noirhjälte. Han försöker varna före detta superhjältar, däribland Dr Manhattan, hans femme fatale-flickvän Laurie Jupiter, Ken Lay-wannaben och mediemogulen Ozymandias samt den högst medelmåttiga (och lite töntiga) Nite Owl. Härvan blir hela tiden trassligare, och med jämna tidshopp får vi lära oss att både moral och identitet är mycket relativa begrepp hos den capeförsedda poliskåren.

Inte bara är Watchmen en polerad pärla i ett hav av supereffektsfilmer, den har också ett manus som inte liknar någon annan film i genren. I magasinet Wired talar man om en "deconstruction of superheroes", en klockren sammanfattning av ambitionen hos förlagans skapare, serienovellisten Alan Moore, att döda mytologin om superhjälten. Detta är ett av vårens mest givna biobesök.

Arkadstickan - fritt fall i kaninhålet

Jag vill börja med en varning. Det här kommer att bli det - i särklass - nördigaste inlägg jag någonsin författat. Om det är så att ni inte är ett dugg intresserade av tv-spel, eller saknar förståelse för den besatthet som detta medium kan skapa hos en 27-årig man, sluta då för guds skull att läsa nu.

Det handlar nämligen om arkadstickor. Har nu ägt Street Fighter 4 i exakt sex dagar, och jag ska erkänna, det var kärlek vid första hadouken. För er som inte förstår konceptet fajtingspel bjuder jag på en snabb förklaring; det är som schack i 300 kilometer timmen. För att mosa motståndaren gäller att väga av hans eller hennes styrkor och svagheter, och genom att blocka, slå, sparka och utföra specialattacker hitta rätt sorts taktik. Sparkar och slag sänker snabbt motståndarens energi, men avgörandet ligger i specialattackerna, det vill säga en hastigt utförd kombination av knapptryckningar (exempelvis ner, snett fram, fram + slag eller spark). Därmed kan en vinnande taktik slå slint på grund av att man misslyckas med genomförandet av specialattacker.

SF4 är på många sätt briljant. Det är snabbt, intensivt och troget sina föregångare (i synnerhet SF2), samtidigt som det erbjuder ett balanserat spelsystem. Till exempel laddas en energimätare varje gång man blir attackerad. När mätaren är full, går det att genom en kombination avfyra en extremt kraftfull vedergällning. På så vis ges den som är i underläge en andra chans att komma tillbaka i matchen. Därför är det av största vikt att kontrollen i handen är så, i brist på bättre ord, responsiv som möjligt. Kan man kombinationen, och försöker utföra den vid rätt tillfälle, då ska den också fungera.

Tyvärr är Xbox 360:s handkontroll inte byggd för denna typ av spel. Styrkorset är i sammanhanget värdelöst och stickan svår att manövrera i intensiva fajter. Det var här någonstans som min normala logik över vad som anses vara rimligt övergick till besatthet. Den bästa liknelsen jag kan komma på är en stockholmare, uppvuxen innanför tullarna och utan skidvana, som ändå väljer att lägga 15 000 på overall och utrustning till sina fyra första dagar i fjällen. Jag började leta bättre kontrollalternativ på Webhallen, och stötte på två SF4 franchise arkadstickor från Madcatz. De verkade lovande, men jag minns från tidigare erfarenheter att Madcatz-stickor klickar och kan bara röra sig åt åtta håll. Kan också tillägga att den dyrare av arkadstickorna kostar 1 700 kronor, ungefär tre gånger vad spelet kostar.

Därför började jag leta alternativ och stötte på stickor av märket Hori. Deras bästa sticka, HORI Real Arcade Pro.EX, tycktes vara ett vettigt alternativ, men för att den ska fungera bra krävs ny spak och knappar från en annan tillverkare. Möjligheten fanns också att beställa en special edition av arkadstickan (bilden), där dessa knappar ingick, men den gick bara att köpa direkt från Horis onlinebutik, som endast är på japanska. Dessutom kostade den närmare 2 000 kronor, exklusive frakt för 2,6 kilo spelkontroll från Japan. Ändå satt jag där och på allvar övervägde att försöka skriva en beställning på Google-översatt japanska.

Sedan dök ännu en tanke upp. Tänk om även Horis kontroller består av klickspakar? Jag vet att på nya arkadkabinetter, åtminstone i Japan, så har mekaniken bytts ut mot laserläsare för ökad precision. Tillbaka på ruta ett och ännu längre ner i kaninhålet. Efter att ha febrilt sökt professionella hemmabyggare, utan resultat, slogs jag av tanken: "Vad är det jag håller på med i egentligen?". Ska det här leda till en professionell karriär? Har jag, som lever lyckligt med en sambo och har fast jobb, tid att nå samma skicklighetsnivå som japanska tonåringar? Är det då rimligt att spendera närmare 3 000 kronor på en japansk specialtillverkad arkadsticka för ett enda spel, eller duger den vanliga handkontrollen för sporadiskt spelande mellan alla livets åtaganden? Ni kan nog gissa svaret själva. SF4 är ett jävligt bra spel, och jag får nöja mig med att försöka dänga upp vänner och bekanta med de enkla medel som står till buds.

Ber om ursäkt för det långa och styltiga inlägget. Nu har ni alltså fått en inblick i besatthet. Som före detta spelskribent (kunde till och med försörja mig på det) vet jag att många av mina gamla kollegor är långt värre än mig. Det är en klen tröst.

Tack och hej!

Misär i Rumänien

Efter att ha bevittnat den hittills svagaste deltävlingen i Melodifestivalen krävde nöden en film av det mer pretentiösa slaget. Det fick bli "Gadjo dilo", ett hopkok av "Svart katt, vit katt", "Zigenarnas tid" och de roligaste momenten från "Borat". Historien tar plats på en avlägsen gudsförgäten leråker i Rumänien, dit en ung fransos begett sig för att leta rätt på sin favoritsångerska. Uppdraget är tämligen dömt att misslyckas, och i stället hamnar han hos en alkoholiserad romsk gubbe vars son precis blivit arresterad av polisen. De blir genast vänner, och snart lär han känna den lilla byns befolkning – samtliga fula som stryk, spottandes och svärandes, tjocka, smutsiga och allt som ofta aspackade. Fransmannen gillar skarpt konceptet extrem fattigdom. På ett kick gör han en "going native" och börjar själv avfyra snorloskor efter varje sagd mening, spela tärning och rumla runt i skiten. Han är också en stor folkmusiksentusiast, vilket egentligen är själva kärnan i filmen. Ur misär och elände kommer ljuv dragspelsmusik och dans lika vild som vulgär. Budskapet tycks vara att ju jävligare tillvaron är, desto sannare och mer autentisk är de utsattas kulturyttringar - och det kan ju stämma. Men att se filmen 1997, då den gick upp på bio, och att se den 2009, post-"Borat", är två helt olika upplevelser. Vad som då var en dokumentär inblick i en annan värld, med ett rikt galleri av excentriska personligheter, är i dag lika komisk som inledningsscenen i Sacha Baron Cohens satirrulle. Det är helt enkelt svårt att låta bli att skratta åt fel saker.

I torsdags fick jag också förmånen att gå och se "Män som hatar kvinnor", filmatiseringen av Stieg Larssons första del i Millennium-trilogin. Som deckare var den överraskande bra, i svenska mått mätt, och bjöd in åskådaren att försöka lösa pusslet, precis som en bra mordgåta ska göra. Och att äntligen se en hacker på film som känns trovärdig, det är ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver i ett parkeringshus. Jag har egentligen bara två invändningar mot filmen, det något för långa (och veliga) slutet och Lena Endre. Att i en sådan här storsatsning ta in Sveriges sämsta skådespelerska är för mig obegripligt. Det enda hon levererar, och det enda hon KAN leverera, är sitt numera varumärkesskyddade neurotiska minspel - oavsett roll hon spelar. Lyckligtvis är hon bara med i ett fåtal scener.

Det var allt för denna gång. Tack och hej.

Sadism, monster och Knutby

Såg den tyske skräckregissören Jörg Buttgereits dokumentär "Monsterland" i förrgår, en film där ett flertal experter på skräckområdet diskuterar olika monster, vad de betyder, från vilka myter de härstammar ifrån och varför vi behöver skräck. Den följde kanske ingen direkt röd linje, men imponerade genom att lyfta fram en del ljusskygga typer. Det var en fröjd att få höra mästaren John Carpenter ("The thing") prata om hur skräck som genre förändras i takt med samhällsklimatet, eller när Shinya Tsukamoto ("Tetsuo - the iron man") jämför västerländska monster med asiatiska, för att inte tala om den överraskande ödmjuke gothkonstnären H.R. Giger bjuda på en tur genom sitt museum. Roligast var nog ändå seriemördarexperten och konstnären Joe Coleman (hans tavla ovanför, gissa vem på porträttet), som verkligen ansträngt sig för att förstå hur våra verkliga "monster" tänker. Mycket intressant, och roligt att SVT vågar satsa på såna här udda grejer. I synnerhet när käre Jörgs kändaste film är den mycket skumma kärleksäckelskräckisen "Necromantic".

I går fick jag möjligheten att se färskingen Steve McQueens debutrulle "Hunger", en film som, namnet till trots, inte fick det att vattnas i munnen. Vet i sanningens namn inte vad jag ska tycka. Som en studie i sadism, med Cronenberg-realistiska våldsinslag, så är den lysande. Det fanns också en lång dialog mellan huvudpersonen (?) och en präst som tveklöst tillhör ett av årets allra starkaste, men somliga av scenerna var bara sjukt utdragna - på gränsen till olidliga. Däremot kan jag inte förneka att "Hunger" satte djupa avtryck, och den har etsat sig fast i minnet som ett äckligt litet sår. Se den på egen risk.

Jag hann också se första avsnittet av "Knutby - vägen hem" i går kväll, och kan bara konstatera; TV4 och dokumentära dramaproduktioner, eller hur man ska definiera genren, är ingen vidare kombination. Skådespeleriet var värre än i "Rescue 911", som brukade gå på nätterna på samma kanal. Se och lär av Mikael Marcimain, vars tv-serie om "Lasermannen" hör till topp 5 bästa dramaproduktioner någonsin i svensk tv.

Tack och hej!

Berlin och Liberty City

Det var ett tag sedan jag såg en ny film, bortsett från "Maria Larssons eviga ögonblick", som jag planerar att se i kväll, så denna gång tänkte jag ägna några rader åt en seriebok (eller grafisk novell, om man vill vara fin i kanten) och det eminenta tv-spelet "Grand theft auto 4".

Nu var det några veckor sedan jag läste färdigt de bägge Berlin-böckerna ("Berlin - stad av sten" & "Berlin - stad av rök") och har redan hunnit 100 sidor in i "Superclass", en intressant och objektiv, om än något styltig, skildring av livet hos den globala eliten, de så kallade "Davos-medborgarna". Men det är en annan historia. Skaparen av Berlin-serien, Jason Lutes, berättar i en videointervju med The Wallstreet Journal att det är delvis tack vare det gamla rollspelet "Drakar & demoner" som han lyckats skapa en så trovärdig värld. Rollspel är att aktivt delta i en historia, och att sätta sig in i sin karaktär och förstå dess förutsättningar. Utmärkt träning för alla med författarambitioner, om man ska tro Lutes. Och det bör man. "Berlin" tar plats i Weimarrepublikens Berlin, det vill säga åren mellan det första och andra världskriget, när socialdemokrater styr och kommunister och nationalsocialister kämpar om makten. Huvudpersonerna är flera, de som befinner sig på toppen, de som florerar i rödvinsvänsterkretsar, de som inget alls har och tvingas in i olika extrema fraktioner, och vanliga människor, som ännu inget anar vad som väntar bakom hörnet. Världen är rörig och Lutes lyckas med hjälp av sina figurer teckna en bild av staden, och sätta stämningen för 20- och 30-talets tidsanda, så fylld av motsättningar och förvirring att en nalkande katastrof knappast förvånar någon. Och ändå är många hoppfulla, så länge Tyskland omfamnar en judefientlig nationalism, eller för den delen, omfamnar Boljevismen. Det är en spännande läsning, och nyttig, då det i dag fortfarande finns extrema höger- och vänsterrörelser - och fortfarande, ingen väg är någonsin rak, som somliga vill få andra att tro. Vad jag gillar med "Berlin" är att dessa anhängare får mänskliga ansikten, och varken framställs som onda eller goda. De försöker bara finna sin plats i världen. Jason Lutes har sannerligen begravt sig i dessa människors psyken, och de möjligheter som fanns tillhanda på den tiden, för att skapa övertygande livsöden. Precis som i ett rollspel, om man bortser från alver, drakar och troll. Läs!

Ungefär ett år försent har jag begagnat mig ett exemplar av "Grand theft auto 4", eller "GTA 4", som det kan förkortas till. I likhet med Berlin är Liberty City, staden i spelet som man är fri att utforska, en våldsam stad fylld av motsättningar, men med kriminella gäng i stället för politiska rörelser. Det går knappt att beskriva den detaljrikedom som råder, i allt ifrån möjligheten att se på tv, ratta ett enormt utbud av fordon, dejta digitala flickvänner till att byta ringsignaler på mobiltelefonen, spela bowling och begå massmord på lokalbefolkningen. Men det är egentligen inget nytt i "GTA"-serien. Vad som känns helgjutet är den välsnickrade storyn, en tajt hämndhistoria med starka drag av "Maffiabröder" och David Cronenbergs "Eastern Promises". Radioutbudet, också ett av "GTA":s starkaste sidor, imponerar stort. Att bli jagad av polisen med "Justice" eller "Simian Mobile Disco" i högtalarna sätter verkligen stämningen på topp, eller att glida runt i natten till tonerna av "Smashing pumpkins" gamla dänga "1979". Sånt gör livet helt enkelt värt att leva.

Nåja, nu ska jag återgå till filmtittandet. Hej då!

Ännu en sydstatssaga

En av vinterns största filmer, och som sannolikt kommer gå hem hos alla Tim Burton-diggare, är "Benjamin Buttons otroliga liv" av regissören David Fincher. Han är kanske mest känd för anarkistrullen "Fight Club", och har även gjort den superba thrillern "Zodiac", men har nu skapat vad jag skulle kalla en sydstatssaga. Tänk "Forrest Gump", tänk "Big Fish" och tänk för all del "Stekta gröna tomater". Vi har en märklig person som återberättar sin livshistoria, check, som tar plats i den amerikanska södern, check, vars handling är en gnutta magisk och hårt paketerad av livsvisdomar, check. Seriöst, om man antecknar varje livsvisdom som dessa fyra filmer levererar tillsammans, då har man så att det räcker livet ut.

Benjamin Button, som gestaltas väl av Brad Pitt, föds gammal under slutet av första världskriget och blir sedan yngre och yngre under alla sina levnadsår. Som bebis, eller snarare, ett litet russin, lämnas han på trappan till ett ålderdomshem, där en svart husa förbarmar sig över honom och uppfostrar honom som sin egen son. Hon är djupt religiös och talar till honom på samma sätt som Forrest Gumps mamma talar till Forrest. Det är en livsvisdom här, och en livsvisdom där, allt för att han ska klara sig i den stora vida världen. När Benjamin är tillräckligt gammal, eller snarare, när han är en aning yngre, så är det till den vida världen han beger sig, full av lustiga typer, kärlek, och magiska och skrämmande ögonblick. Ibland blir det lite väl såsigt, nästan som en bearnaise som skurit sig på grund av för mycket smör, men till och från finns det ändå stunder som berör.

Det är sannolikt att många kommer älska den här filmen, rentav säga att det är den bästa de sett i sina liv. Sydstatssagor har den effekten, med all livsvisdom och hyllningar till "de annorlunda". Hur tror ni Tim Burton blev rik som ett troll? Mitt utlåtande lyder: den var okej, och något för lång. Det tycktes som Benjamin hela tiden hade "my moma used to say..." på tungan, vilket fick filmen att kännas en aning förutsägbar i all sin originalitet - if that makes any sense.

I övrigt så har vi skaffat en fet tv nu, och ett Xbox 360 med den gotiska actionrökaren "Devil May Cry 4", som jag hittills bara lyckats klara en boss på. Känns mycket lovande. Har också laddat ner den ultrastilistiska och rytmbaserade schmupen Rez HD (mycket bra) och kulspelet Switchball (kul som fan, höhö). Dessutom planerar jag att läsa igenom de bägge seriealbumen "Berlin - stad av sten" och "Berlin - stad av rök", som damp ner i posten i går. Den första har jag redan plöjt en gång, och kan bara konstatera - det är bland det mest fängslande jag läst. Missa inte!

Hej då.

Buckle your seatbelt, Storch, 'cause Mjölby is going bye-bye

2008 var sannerligen ett tv-år fyllt av dansband och bönder, och 2009 tycks inte bli mindre svennebanan när de stora tv-kanalerna planerar nästa storsatsningar. Redan förra året mjukstartade TV3 med den norska realityn "Charterfeber", där barnfamiljer, partysugna 20-åringar och alkoholiserade 40-åringar ägnar sig åt tveksamma semesternöjen. Själva konceptet bygger på den brittiska white trash-reailtyn "Uncensored".

I år kommer i alla fall Kanal5, som redan hunnit sända förra årets snackis "Färjan", att visa "Charterresan", som ska dokumentera livet på ett av Vings anläggningar i Gran Canaria. TV4 reser i sin tur hela vägen till Thailand i kommande storsatsningen "Semestersvenskar", som ska porträttera livet för åtta reseledare i åldrarna 22-34. Programmet utlovar "äventyr, väntade och oväntade möten, fest och flirt", med andra ord de sedvanliga grisigheterna som så väl inspirerar till chockrubriker på kvällstidningarna löpsedlar.

Kalla mig tråkig och konservativ, men jag börjar sakna de oskuldsfulla "Sällskapsresan"-filmerna, med paret Storch (Storken!!) från Mjölby, och alla andra harmlösa charterturister från ett årtionde när lakritsshots och sex i hotellpoolen inte tillhörde vardagen.

Fler onda tomtar

Liksom många wrestlare genom åren, har också Bill Goldberg, flerfaldig mästare, gjort sina försök i filmbranschen. Han spelade bland annat sig själv i den usla hyllningskomedin "Ready to Rumble". Hans kanske mest minnesvärda roll är nog ändå som tomtefar i skräckkomedin "Santa's Slay" från 2005. En film som till och med hade gjort Dwayne "The Rock" Johnson tveksam. I filmen är Santa (anagram på Satan, what else?) son till Hinnhåle och efter att ha förlorat ett vad mot en ängel blev han tvungen att dela ut julklappar i tusen år. Nu är den dealen över, och hämnden mot alla osnytna snorungar ska bli lika ljuv som blodig.

Den här filmen är hur dålig som helst, till och med när de ironiska glasögonen spänts på. Hela berättarstrukturen är som hämtad från "Fredag den 13:e", med ungdomar som blir jagade och en vuxenvärld som står handfallen vid sidan av - förutom en hjälpsam morfar, så klart. Gamla och unga, de vet minsann hur man ska samarbeta. Ändå kan jag inget annat än att rekommendera denna smällkaramell till alla jultrötta där ute. Varje försök till att demonisera jultomten är väl värd att stödja. Vänta fler filmtips inom kort.

Se trailern här!

Julens första rim

I kategorin julfilm kommer varje år
titlar som lockar till skratt och tår
Stjärnor som Arnold och Chevy Chase
har lockat miljonpublik i sina julklappsräjs
För i deras filmer är det alltid samma sak
dåliga fäder som jagar barnens favoritleksak

Och Jimmy Stewart, som tycker livet är bajs
men blir räddad av en ängel i snyftaren "It's a Wonderful Life"
För nu är julen kommen, och nu är julen här
och sentimentalitet ska råda, hur mycket det än tär
Därför bjuder jag på film, med självaste tomtefar
och våga inte tro, att han är särskilt snäll och rar

Silent Night, Deadly Night - 1984


Christmas Evil - 1980

Gammalt drama i ny skinnpaj

Under de senaste fyra åren har jag besökt teatern endast två gånger, och bägge gångerna såg jag "Hamlet". En gång på Stadsteatern, med Helena Bergström i huvudrollen, och en gång på Dramaten, för någon månad sedan. Är egentligen inget större fan av vare sig Shakespeare eller "Hamlet", det bara blev så helt enkelt. Första gången var bra, den andra var Dramaten och Börje Ahlstedt, med allt vad det innebär.

Hur som helst, vill bara konstatera detta, så att ni inte tror att min kommande analys av den utmärkta tv-serien "Sons of Anarchy" är snodd från någon ultraanalytisk och högtravande tv-blogg. Det är bara svårt för någon som sett "Hamlet" två gånger på teater, och en-två gånger på film, att missa att seriens grundstomme bygger på ett av världens mest kända dramer - trots att ingen ännu sagt "att vara eller icke vara...".

För den som inte kan sin "Hamlet" så kommer här en kort sammanfattning. Prins Hamlets farsa kungen blir mördad av farbrodern Claudius, som tar över både krona och drottning Gertrude. Pappans spöke hälsar dock på från dödsriket och berättar hur det egentligen ligger till. Hamlet blir förbannad, går runt och grämer sig och vill hämnas. I dramat finns också kammarherren Polonius, som kommer med goda råd, Horatio som är Hamlets bästa kompis, samt Polonius son Laertes och dotter Ofelia - som Hamlet är dökär i. Men saker och ting skiter sig och det hela slutar med att Hamlet i princip lyckas döda alla, inklusive sig själv, på grund av intriger och missförstånd. Och det är hela tiden mest synd om honom själv. Typ.

Huvudpersonen i "Sons of Anarchy" är Jax (Hamlet), spelad av en lysande Charlie Hunnam. Jax är ungefär 50 procent Heath Ledger och 50 procent Kurt Cobain, och 100 procent bikergangster. Snärtigt va? Hans pappa grundade motorcykelklubben Sons of Anarchy på 1960-talet, men efter att ha gått en tragisk död till mötes tog hans polare Clay (Claudius) över som general, samt äktade Jax moder Gemma (Gertrude). På sistone har Jax börjat gräva i det förflutna, sedan han hittat sin farsas gamla fotografier och en bok skriven till honom (spöket). Av de två avsnitt jag hittills sett så har ingen komplott om faderns död ännu uppdagats, men kalla mig gärna synsk, nog tusan har Clay ett finger med i spelet.

Serien kretsar kring den lilla hålan Charming i Kalifornien, där motorcykelgänget styr och ställer, och halva poliskåren står på lönelistan. De gör vapenaffärer med gängen i Los Angeles, mördar sina fiender och lever invecklade familjeliv. Jax före detta flickvän (kan vara Ofelia), tillika narkoman, ska snart föda deras son, vilket får Jax att utveckla ett samvete och ifrågasätta gängets hårda metoder. Gänget i sin tur består av en brokig skara busar, både gamla och unga. Opie (misstänker Horatio) är en gammal medlem som precis släppts från ett femårigt fängelsestraff, och står nu inför ett vägskäl - ska han fortsätta vara skurk eller bli hederlig. Piney (Polonius) är en slags fadersfigur som levererar goda visdomar och Bobby är en buse av den gamla skolan samt Elvis-imitatör på fritiden. Bara för att nämna några.

En annan misstänkt Ofelia-karaktär är Tara, en före detta bikerbrud som nu återvänt till Charming som nyutbildad doktor, och hamnar genast på mamma Gemmas hatlista. Vem Laertes är har jag fortfarande inte lyckats klura ut. Ett charmig inslag i "Sons of Anarchy" är också alla välkända b-kändisar som återkommande slår en med häpnad. Mitch Pileggi, känd som agent Skinner från "Arkiv X", spelar en swastika-tatuerad ledare för ett nazistgäng, Ron Pearlman, regissören Jean-Pierre Jeunets favvo-skådis, gör rollen som Clay och Katey Sagal, mest känd som Peggy Bundy i "Våra värsta år", imponerar allra mest som den iskalla och överbeskyddande Gemma.

2008 har verkligen varit ett bra tv-serie-år. "Mad Men", "True Blood", "Californication" och "Generation Kill" har förgyllt många höstmörka kvällar. Kan Kurt Sutter, som tidigare skapat snutserien "The Shield", slå samtliga serier på fingrarna med sitt "Sons of Anarchy"? Det är frågan.

Uppdatering
Jag ändrar åsikt. Misstänker snarare att Opie är "Hamlet"-karaktären Laertes, vilket i så fall kan betyda att doktor Tara är Horatio, den goda vännen. Så kan det gå när man tar sig tid att fundera på nåt.

Falsk marknadsföring

Det är svårt att inte bli förvånad när man läser följande artikel i Svenska Dagbladet. Telia vill alltså höja priserna för dem som maximalt utnyttjar kapaciteten på sina mobila bredband, och konkurrenterna är också inne på samma linje. Det känns en aning snopet, måste jag ändå säga, när teleoperatörernas reklam säger i princip motsatsen.

3 körde ju en reklam med en hund som sprang jättesnabbt som för att illustrera hur snabb deras nedtankningshastighet var. De har också försökt övertyga oss konsumenter med en reklamfilm där två grabbar avnjöt en fotbollsmatch via trådlöst bredband. Är inte det att uppmuntra till nedladdning av videofiler?

I ärlighetens namn kan ju inte detta nedladdningsmönster komma som en överraskning. Folk är vana att ladda ner filmer, de flesta stora sajter blir allt mer tungladdade, och om man nu är så mån att visa potentiella kunder vilka möjligheter mobilt bredband bjuder på - då ska man väl inte heller straffa dem när de gör just så?

Kanske är inte Sverige redo för mobilt bredband ännu. Om priserna höjs kommer folk att tveka inför att signera nya avtal, om man nu inte luras ytterligare i marknadsföringen vill säga (som ex Tele2, som har mobilt bredband för 29 kr i månaden, förutsatt att du betalar 99 öre per MB).

Wrestlepaina

I går var verkligen en rörande, icke it-relaterad, dag, när jag gick och såg "The Wrestler" med den gamla actionbusen och ex-boxaren Mickey Rourke i huvudrollen. Har alltid gillat Mickey Rourke, han känns liksom oslipat genuin, trots att han oturligt nog blivit en sorts b-filmernas Bruce Willis. "Harley Davidson and the Marlboro Man" är ju en störtskön rulle, som både han och den redan då åldrande "Miami Vice"-hunken Don Johnson bar upp.

I min ungdom var jag väl också något av ett WWE-fan, och tyckte att både Hulk Hogan och Undertaker var jävligt coola. Rättelse: Hulken var cool tills han gjorde den ärkeusla actionserien "Thunder in Paradise", som var ett misslyckat och farsartat försök att nå en ny "A-team"-publik. Men med det sagt, jag gillade WWE - okej - även om pumpade män i tajts inte dekorerade mina tonårsväggar.

Därför kändes ju kombination Mickey Rourke och wrestling som ett hyfsat starkt kort, orosmolnen till trots. De senaste årens filmer på temat har ju inte varit något att hänga i julgranen. Hyllningsrullen "Ready to Rumble" med tönten David Arquette i huvudrollen sög från början till slut, och "Nacho libre" är inte direkt ett av Jack Blacks stoltaste ögonblick. En dokumentär i ämnet ska tydligen vara bra, men den har jag varken sett eller minns vad den heter.

Men i stället för att vara en komedi eller parodi, är "The Wrestler" en socialrealistisk skildring av en sport som gör mer ont än vad den ger sken av, om hur Mickey Rourkes karaktär, en sliten solariumbränd föredetting med blonderat hår och ryssfemmor i blodet, slåss för att hålla sig kvar. Allt är fejk - ändå sitter han där, med häftstift inslagna i huden och sprucken panna, och trycker i sig smärtstillande i den trasiga kroppen. Det är sorgligt att se, och våldet i filmen är hjärtskärande. Utanför arenan finns i stället ensamheten, och den enda vän han har är en strippa på en strippbar, som lyssnar till hans historier medan hon dansar. Hon spelas av en lysande Marisa Tomei, en annan "has been", som i sin tur kämpar för att fortsätta vara ung och vacker. Parallellerna mellan de bägge yrkena är svåra att missa - de är tuffa att åldras i.

Det är ganska otippat Darren Aronofsky, mannen bakom ultrastiliserade "The Fountain" och "Requiem for a dream", som ligger bakom filmen. Han gör precis tvärtemot det han brukar göra, och sätter en solid dokumentär ton genom hela produktionen. Mycket imponerade och närgånget, som tillsammans med skådisinsatserna gör de hårda bilderna svåra att skaka av sig. Hulk Hogan, trots min diss, sammanfattar kanske bäst varför alla ska se den här filmen: " You need to know the whole picture of this business."

Klassiker i tv-serieformat

För några veckor sedan gjorde jag ett besök i en spelbutik nära hemmet. Var väl egentligen inte ute efter något speciellt, men kunde inte låta bli att gräva i rea-backen. Rea-backar består alltid av 90 procent dynga, oavsett om det gäller spel, film eller musik. Men som alla också vet så rymmer rea-backarna även skatter - klenoder som förbisetts av dem som varken har vett eller smak nog att förstå vad de missat. Och till slut måste dessa dyrgripar reas ut, och det är då som vi snål-nördar, de lägst stående i shopping-hierarkin, slår till. Vi som vet vad som är bra, och har tålamod och snålhet nog att vänta.

Vad som blev mitt för bara några ynka 67 riksdaler var "Sam & Max: Season 1" (samt 2 spel till för samma pris. Tre för 200, yo!). Spelet är en uppföljare till det gamla klassiska peka-och-klicka-äventyret "Sam & Max: Hit the Road", men med en distinkt och briljant skillnad: istället för att släppa ett spel, har utvecklarna valt att släppa spelet i episoder. De har redan hunnit göra två säsonger, och varje episod kostar typ 9 dollar från deras hemsida. Spel har alltid haft en tendens att imitera film, utom denna gång. Konceptet är nu tv-serieformatet. Jag tror på allvar att det här är framtiden, även om jag lät bli att ladda ner utan köpte säsongs-dvd:n med brutalt nedsatt pris.

Självfallet är det inte bara konceptet som gör mig lyrisk, utan också själva innehållet. Sam & Max är en fyndig parodi på det västerländska kändiskåta samhället, förklädd till en deckarhistoria, och tvekar inte att driva med reality-tv, eftermiddagsdemagoger (tänk Malou), självhjälp-gurus och avdankade barnstjärnors ångestfyllda desperation när kändiskapet vacklar. Dialogerna varvar mellan vitsiga oneliners och träffsäkra samhällstolkningar, och har en skön inramning av jazzig saxofon-musik. Spelet är väldigt enkelt, varje episod tar i snitt 2-4 timmar att klara, och kräver inte mer än en gnutta förnuft och vetskap om hur en datormus fungerar.

Hittills har jag bara hunnit avverka två episoder, av sammanlagt sex, på den första säsongen. Det är bra grejer, och jag önskar att ni också provade. Alla som gillar Simpsons, South Park eller Duckman (som också är värd en titt för alla som missat. Jason Alexander aka George från Seinfeld, gör sin livs roll som röst åt en perverterad och alkoholiserad anka) kommer inte att bli besvikna. Gå och leta i rea-backarna!

EXTRA!
Uppenbarligen går Episode 4 i Season 1 att ladda ner gratis från utvecklarnas hemsida. Bara att klicka här. Nu finns inga ursäkter längre.

Picaboo, I See You

Jag tror att det var i Ryszard Kapuscinskis bok "Imperiet" som jag läste en utmärkt beskrivning av hur den östtyska säkerhetspolisen opererade, som var få till antal, men likväl effektiva på grund av folks vilja att ange varandra. Nu har jag dessvärre boken utlånad, och kan därför inte verifiera påståendet med ett saftigt citat. Hur som helst, det ringde i alla fall en liten varningsklocka när jag beta-testade den nya tjänsten Lociloci, skapat av svensk-amerikanska XYZ Corporation.

Här går det, med hjälp av mobilens kontakt med lokala radiomaster, att få veta var en vän håller hus. Det enda man behöver göra är att knappa in en persons mobilnummer, så får man se en liten människo-ikon placerad ovanpå en Google Maps-karta. Liknande teknologi används också av polisen, för att avgöra om en brottsmisstänkt verkligen har ett alibi eller inte.

Lociloci verkar trots allt ändå värna om integriteten. För att se någons position måste först personen i fråga gå med på att bli övervakad. Är man medlem går det också att "gömma sig", vilket gör det omöjligt för ens vänner att se vart mobiltelefonen befinner sig.

Men ändå, jag kan inte låta bli att tänka, om Sveriges trygga demokrati skulle skakas om, vad hindrar människor från att övervaka varandra? Övervaka och ange, göra livet lätt för säkerhetspolisen, precis som i det gamla Sovjet. Teknik kan emellanåt var fantastisk, och emellanåt skrämmande.

För övrigt har jag provat den eminenta Nintendo64-emulatorn Project64 till min Windows-partion. Nu kan min flickvän och jag spela "Waverace" eller "Excitebike 64" mot varandra, på laptopen, med varsin speldosa. Det är svårt att inte bli förälskad i min Macbook Pro. Den är så vacker, så underbar...

Spelnörden har vaknat till liv igen

Folk gillar tv-spel. Det är ett sånt där allmänt accepterat tidsfördriv, precis som film, böcker, serietidningar och musik. Jag minns att det inte var länge sedan som tv-spel, med all rätta, ansågs vara ett "guilty pleasure", av och för nördiga unga (och gamla) herrar, samt en handfull damer. Det är fortfarande lite fult, även om mittfåran gått in och spätt ut nördkoncentratet till en lagom greppvänlig familje- och förfestunderhållning. Här ser vi Nintendo Wii, Guitar Hero och The Sims som några självklara exempel.

Vad man måste minnas är att det finns ett flertal olika sorters spelnördar. Den mest förekommande är så klart "World of Warcraft"-nörden, som faktiskt sträcker sig över hela spektrumet av personligheter, alltifrån mysbyxtönten med hästsvans till fotbollskillen och tjejen som går klädd i svart. Sedan finns "Counterstrike"-nörden, varav merparten är fotbollskillar med spretig frisyr, åtsittande skogshuggarskjorta och tribaltatueringar.

Men om vi återgår till mysbyxtönten med hästsvans, som definitivt är ett sorts isolerat flockdjur, med internet som kommunikationsmedel, så gillar de främst smalare och mer komplicerade onlinerollspel som "Everquest", snabba PC-shooters i stil med "Unreal Tournament" och retrorollspel som "Diablo II". Om det inte är medeltid så är det smutsig framtid (bägge med stereotyper av män och kvinnor), eller, och detta är regel, spel som bygger på japansk tecknad film. I deras dvd-samling står nämligen tre kategorier film staplade; Anime, Splatter och Sagan om Ringen. Kan tilläggas att de även uppskattar fantasymetal, förslagsvis Blind Guardian eller dylikt.

Till sist så finns arkadnörden, som är en sorts evolverad tv-spelsnörd. På den gamla goda Super Nintendo och Megadrive-tiden, eller NES och Mastersystem för den delen, så fanns de coolaste spelen på arkadhallarna. Vi snackar "Street Fighter II" och "Final Fight", som båda släpptes till Super Nintendo, eller "Golden Axe" och "Afterburner" till Megadrive. För den med guldbyxor fanns konsolernas Cadillac, Neo-geo, med ett bibliotek av topptitlar som "King of Fighters", "Samurai Showdown", "Fatal Fury", "1942" och "Sonic Wings".

Arkadnörden ser ut som vem som helst, eller ja, åtminstone näst intill. En viss försmak för poppiga t-shirts med pixeltryck är oundvikligt, likaså för specialimporterade digitalklockor i plast. Arkadnörden är närbesläktad med DJ:en, som sitter där i en etta på Södermalm med tio kvadratmeter old school-hip hop på vinyl, eller cineasten som snart fyllt sin femte bokhyllan Billy med obskyra dvd-titlar. Arkadnörden kan vara en medelålders herre som bygger egna "Pacman"-kabinetter i sitt garage, en 28-åring som snedställer sin gamla fyrkantiga tv-apparat för att pumpa schmups (rymdskepp mot massor av kulor) genom ett importerat arkadkort (som en kassett, men för arkadmaskiner) och en hemmabyggd arkadsticka med laserläsare, eller som jag, som spelar nyrealeser på konsol eller emulerar dem med hjälp av datorprogrammet Mame.

Vi gillar i regel två sorters spel, fighting och schump. De är snabba, intensiva, svåra, och en omgång tar i regel fem till femton minuter. En form av meditation, man släpper allt, ingenting är viktigare än att toppa high score-listan. Och viktigast av allt, de är pixlade. Kärleken till pixlar är stor, en slags legofierad konstform som ur enkelhet och begränsningar skapat ett helt eget uttryck. Det är vackert, och väcker barndomsnostalgi, en känsla av entusiasm som på den tiden överskuggade både cynism och trötthet.

Nu var det länge sedan jag tog mig an fläskigt arkadspel, men efter två års uppehåll, beslutade jag mig för att återigen installera Mame på min laptop. Konsoler saknar jag, om man bortser från ett gammalt Super Nintendo, så något GTA IV blev det inte. Genast nosade jag reda på några hardcore-klassiker som jag saknat, det vill säga "King of Fighters 2002", "Street Fighter III: 3rd Strike", "Esp Ra.De" och "DoDonPachi". Samtliga är relativt nya titlar, varav de två sista är skapade av schmup-mästarna Cave. Cave har släppt nyare titlar också, senast detta år, men dessa kräver ett chippat Playstation2 för att spela. Och jag känner inte för att spendera tid och pengar på ett intresse jag egentligen inte har tid för. En hamburgare duger utmärkt om man är hungrig, hummer och champagne kan avvaras åt finsmakarna som väljer att bortse från livets övriga njutningar. Jag är helt enkelt för bred för att vara tillräckligt smal.

Det var givetvis skitkul. Tänkte kanske börja droppa lite coola arkadspel-tips titt som tätt, om någon skulle känna sig manad att prova Mame. Det är gratis, kanske inte hundra procent lagligt, men jävligt roligt och extremt hardcore. När folk säger att dom gillar datorspel så måste ju en ribba sättas, och för att göra så, så måste man veta var den är. Och nej, det är inte "Super Mario Bros." till NES.

Så var profetian uppfylld

Bara för att återknyta till mitt tidigare inlägg gällande dansbandsmusikens starka återtåg:

"Det är bara en tidsfråga innan någon hipster knåpar ihop den första klubbremixen (gärna en refräng inbakad i en Jay-Z-låt, eller dylikt)."

Nu var det väl inte Jay-Z och Lasse Stefanz, utan 50 cent och Vikingarna, men principen är ju densamma. Tack Tore för tipset!